hem | | sitemap
Expeditioner
och hållbara äventyr
jorden runt
Acon
Arkivet
Hem
Expedition Aconcagua 2010-2011 Reseberättelse

Reseberättelsen har skrivits av Jerry Gladh som var med i expeditionen.
Bergslandskapet har alltid fascinerat och berört mig. Dess tidlösa skönhet och den stora tystnaden ger perspektiv och tillfälle till begrundan. Att stå på ett berg med ryggsäck eller på ett par skidor är för mig den optimala frihetskänslan. Jag kan sitta i timmar och titta ut genom ett flygplansfönster, studera dess former och skönhet, tills nacken värker.

Jag hade länge varit nyfiken på huruvida jag klarade hög höjd. Fenomenet höjdsjuka tycks vara genetiskt betingat, drabbar väldigt olika, och man vet ganska lite om dess egenskaper. Vi hade varit över 4000 meter ganska länge nu och jag mådde prima, till skillnad från många andra i sällskapet. Tankarna flyger fritt i denna miljö och det frö som redan fanns började gro och växa till planer.

- 50-årskris? Ja, kanske i den bemärkelse som den vanligen beskrivs. Att i den åldern vara uppslukad av vardagslivets rutiner och vanor är, lite paradoxalt, min definition av syndromet. Den klassiska frågan infinner sig. Varför vill man gå upp på en bergstopp? Svaret får bli ett citat från en känd bergsbestigare: "Om man behöver ställa frågan kommer man aldrig att förstå svaret"

Jag har aldrig känt behov av att ställa frågan!

Acklimatisering
Jag befann mig nu i Anderna och Sydamerika. Firade, mycket spartansk, min 53:e födelsedag för ett par dagar sedan och jag var åldermannen i mitt sällskap av vältränade och målinriktade expeditionsdeltagare. Det var morgon. Jag hade vaknat flera gånger under natten men denna gång gjorde sig blåsan smärtsamt påmind och jag måste helt enkelt lämna det lilla kupoltältet. Klockan var sju. Det var varmt och skönt i sovsäcken och det kändes hårt att behöva lämna den. Senare lärde jag mig att kissa, det gör man med diverse hjälpmedel, inne i tältet. Vinden piskade tältet och insidan var täckt av rimfrost. Jag befann mig på 4000 meters höjd och det var dag 5 av 7 på acklimatiseringsturen som skulle föregå Expedition Aconcagua.

Jag lämnade tältet och kom ihåg miljön som vi, med alldeles för tung packning, kom upp till i går eftermiddag. Det var då molnigt och snöade, sikten hade varit starkt begränsad, men nu var det mycket bättre. Jag tittade söderut i detta oändliga stenlandskap omgivet av snöklädda 5000-meterstoppar. Solen hade inte nått hit ännu och dalen låg i skugga. Vi befann oss i absolut vildmark. Nu gladdes jag dessutom åt att vi fyllt vattenförråden igår. Bäcken, med det av sediment grumliga vattnet, hade nu frusit till is. Vatten är en bristvara häruppe och det behövs god planering och ganska stora mängder för att må bra. Jag drar igen blixtlåset på tältet utifrån och vänder mig om norrut.

Bilden som målas på mina näthinnor är perfekt. Jag känner genast igen de klassiska konturerna från alla bilder men nu befinner jag mig mitt i en tredimensionell verklighet som är så mycket bättre än bilder. Där ligger hon. Andernas drottning Aconcagua. Nya världens högsta berg. En av "The Seven Summits". Belyst av solen och strålande i det kristallklara morgonljuset. Med sina 7000 m reser hon sig majestätiskt framför mig. Så oändligt vackert. Jag får en klump i halsen. Vi befinner oss långt ut i vildmarken, på 4000 meters höjd, men det känns inte längre så högt när man tittar upp ytterligare 3000 m. Berget dominerar hela synfältet. Så enormt stort och högt. Tankarna och tvivlen kommer som ett brev på posten. Jag ser den klassiska vindplymen som drar över toppen. - Oj, det måste blåsa något fruktansvärt däruppe!
Berget utstrålar en stark och orubblig auktoritet. Jag känner mig plötsligt väldigt liten och otillräcklig. Jag förstår att jag måste göra en rejäl djupdykning i min personlighet. Hoppas jag hittar någon dold mental och fysisk styrka. Har jag tränat tillräckligt? Räcker alla liter av svett jag lagt under trappmaskiner och motionscyklar? Räcker timmarna med ryggsäck, full av vattenfyllda petflaskor, i skog och backar? Skulle jag försökt att bli av med fler än de 15 kg som jag mödosamt befriat min kropp ifrån för att överhuvudtaget ha en chans att komma upp?
Planerar vi nu rätt angående kläder och proviant? Kan vi hålla magsjuka, höjdsjuka och annat borta trots bristfälliga sanitära förhållande och hårda ansträngningar på hög höjd? Har jag psyke nog när temperaturen faller och vädret försämras ytterligare med höjd? Tanken svindlar. Ödmjukhet och respekt inför projektet tilltar.

För 5 dagar sedan blev vi avsläppta mitt i ingenstans av vår busschaufför Miguel. Lite vilsen och med runt 30 kg på ryggen anslöt jag till gruppen och vi började knata uppåt för att påbörja den acklimatisering som är ett måste för alla äventyr på höjd. Vi hade bestämt oss för att vara självförsörjande. Allt skulle bäras både upp och ner på berget. Vi var 12 personer. Två expeditionsledare och tio deltagare. Jag var i tältlag med Magnus som jag träffade under vår resa i Tibet, där mitt intresse för denna utmaning började gro. Magnus är en före detta fallskärmsjägare, idrottslärare och numera, blott 33 år, rektor på en gymnasieskola i Mellansverige. Han hade stor erfarenhet av vildmarksliv och var inte sen att haka på när jag, lite beräknande, nämnde idén. Eftersom min erfarenhet av hård vintercamping sträckte sig till en veckas fältliv i lumpen, samt en och annan midsommars tältande i ungdomens dagar, kändes det tryggt att vara i tältlag med honom. Vårt äventyr började inte bra. Fem minuter in på första dagens stigning sjönk temperaturen till tre grader och det började hällregna. Det är ganska ovanligt med regn här vid denna årstiden så vi blev ganska överraskade. På med skalkläder och fram med regnskydden till ryggsäckarna. Jag var inte ensam om misstaget. Regnskyddet som följer med säcken är alldeles för litet och täcker inte alls den extra last av tält, bränsle och övrig utrustning vi har med oss.
När vi stigit våra 300 höjdmeter och slagit läger får en del av oss direkt betala priset för dålig planering. Det mesta är blött och det blir en tuff natt. Dessutom hör jag stora stenblock rulla nedför bergssidorna under natten och hoppas på att det inte blir det sista jag hör. Vi bjuds dock på bra väder nästa dag och när solen nått tälten kan vi snabbt få utrustningen torr. Från och med nu packas allt i plastpåsar innan det stoppas i ryggsäcken.

Nu påbörjas acklimatiseringen och vi lyfter läger med några hundra höjdmeter varje dag och däremellan gör vi högre dagsturer med lättare packning. Vi är helt ensamma i området och landskapet är bedårande vackert. Det mikroskopiska tältet tycks efterhand ”växa” och jag blir alltmer bekant med utrustning och rutiner. Jag lyckas också snart hitta min "lunk" när vi går uppåt och behovet av vätska och energi minskar drastiskt. Nu gäller det att aldrig frestas till hårdare tempo och därmed ”gå i väggen”, ett misstag som jag gjort förr med tråkiga konsekvenser. Min totala vägran att kompromissa på detta område skulle senare komma att få sin belöning.

Sista dagsturen går till en topp på nästan femtusen meter och jag känner mig stark när vi kommer ner igen efter 6 timmar. Utmarsch dag 7 och vi möter Miguel på samma ställe som vi blev avsläppta. Jag mår fint och känner mig motiverad för nästa etapp. Acklimatiseringen har gått bra. Har vant mig vid nattliga uppvaknande, lite i panik, kippande efter mer syre, när vi steg för steg har lyft vårt läger. Känt hur kroppen har anpassat sig, hur antalet röda blodkroppar har ökat och tillför kroppen mer syre. Har vid varje måltid ätit och druckit betydligt mer än aptit och törst krävt, trots den osmakliga kosten. Jag vet att det kommer att betala sig framöver när det blir hårdare.

Nu blir det allvar!

Aconcagua
Torsdag Jan 6 2011
Åter i bussen och nu på väg till Aconcaguaparken där det stora äventyret kan börja. Sov gott i natt. De två dygnen på hotell i Uspallata har varit välbehövlig vila och återhämtning efter 7 dygns acklimatiseringsäventyr. Mycket och god mat ger i alla fall energi till en dag eller två. Vi har packat om. Nya matransoner packas ner. En påse per tältlag och dag i 12 dagar framåt. Vikt prioriteras. Havregryn, pasta, couscous och frystorkat. Kolhydrater i alla dess upptänkliga former. Fyllt på bränsle och försökt planera så effektivt som möjligt. Det blir vikt mot bekvämlighet. Behöver jag det där extra plagget? Väger det stora paketet våtservetter för mycket? Handduken använde jag ju inte sist, jag skippar den. Det där med hygien blir generellt en bisak. Nu gäller det att ”cabba ner” som någon sa. Oändligt många steg ska tas i branta backar på hög höjd och varje hekto kommer att kosta på. Hade för lite extraenergi och godis med sist. Måste ta med mera denna gång men det väger på tok för mycket.

Tyvärr lämnar nu en av deltagarna äventyret av olika skäl. Han kommer att följa med Miguel, vår busschaufför, till Mendoza och får klara sig själv till vi kommer ner. Synd.

Anländer till Aconcaguaparkens entré som ligger på 2950 m. Vi löser ut våra klättertillstånd som för övrigt kostade 6000 SEK per man. Avgiften hade fördubblats senaste året. Vi får personligt märkta påsar för skräp och avföring som skall checkas ut vid utgång. Skulle man välja annat alternativ så betingar varje påse ett värde på 1000 dollar. Så det blir nog att rätta in sig i linje med denna, mycket ”ändamålsenliga”, del av Argentinsk byråkrati.
Off we go! Det är med återkommande förvåning jag tar på mig ryggsäcken. Den är bara FÖR tung. Jens hade haft en liten våg och jag ångrar vetskapen om de 29 kilo den visade, exklusive vatten. Tar oss 2.5 timme att gå en mil och stiga till camp Confluencia på 3400 m. Lite känn i hälarna men orken är ok. Senare på kvällen drar jag nytta av tältkamratens ovärderliga kunskaper och får en förebyggande tejpning av hälarna som håller en hel vecka. Här måste vi också checka in och få stämplat våra tillstånd. Därefter läkarundersökning. Som lite äldre i gänget blir jag nervös inför läkarbesöket.

Har ingen aning om var jag står och hur min kropp reagerar på höjd. 120/75 i blodtryck. 96 procent i syresättning och 77 i puls är betydligt bättre än jag förväntat mig och konkurrenskraftigt. Tälten upp igen. Nu är det rutin och går med automatik. Här stannar de flesta ett par dagar för acklimatisering men eftersom vi redan skött det på annan ort ska vi vidare redan i nästa morgon. Tältet som första natten på acklimatiseringen upplevts som löjeväckande litet och obekvämt har nu fått min respekt. Det är funktionellt med en mycket genomtänkt konstruktion och ska snart få visa sin styrka. Jag har, trots min brist på erfarenhet, snabbt anpassat mig till fältlivet och kommit in i de rutiner som krävs.

Fredag Jan 7 2011
Confluencia 3400 m
Uppstigning 05.00 efter en ganska risig natt. Somnade inte och när jag väl sov så blev det för varmt i säcken. Energin från två dagars ätande i civiliserad miljö värmer säcken inifrån. En högljudd argentinare hade babblat konstant under natten. Rimfrost i innertältet nu när det blir kallare. Vi lagar mat i tältet och packar i ljuset av pannlamporna. Avmarsch till baslägret Plaza de Mulas 07.00. Idag blir den tuffaste dagen näst toppdagen. Vi ska gå två mil och stiga 900 höjdmeter och det mesta av stigningen sker under de sista fem kilometrarna. Vi räknar med max 10 timmar för vandringen. Jag går först idag. Passar mig perfekt att få bestämma takten. Vi går i otroligt vacker natur. Vi följer en bred nästan uttorkad flodfåra det mesta av sträckan. Bergen runt oss uppvisar ett spektrum av färger. Måste vara någon form av metallisk utfällning. Rött, orange och grönt varieras smakfullt mot en klarblå himmel. Motvind det mesta av tiden och det blåser rejält. Tempot blir bra och jag blir förvånad över min kapacitet på denna höjd. De sista 2 timmarnas branta stigning tar dock ganska rejält på krafterna men vi når målet på 8.5 timme, vilket verkar bra. Anländer Plaza de Mulas och checkar in 15.45. Sista läkarundersökningen nu. 100/70 i blodtryck, 88 procent i syresättning och puls strax över 90 vilket verkar okej på 4300 m efter ansträngning. Läkaren tar i hand och önskar mig lycka till. - Puuhh! Vi har lagat mat och ätit på vägen upp men sätter snabbt upp tältet och brassar på igen. Kaloriförbrukningen är grym så det gäller att äta konstant. Hade mer extraenergi tillgänglig under dagen och det känns som om intag och förbrukning är i bättre balans. Laddade min ”Kamelpåse” i ryggsäcken med 3 liter och blandade i lite energipulver. Det är bekvämt med slangen fram och man kan dricka när man vill. Blir en del vatten över efter dagens etapp och jag kommer att minska mängden vätska och därmed vikt i fortsättningen.

Lördag Jan 8 2011
Plaza de Mulas 4300 m
Vaknar efter en god natts sömn i Mulas. Temperaturen har fallit med höjd och det är kallt. Nu gäller regeln att vi går upp när solen når tälten. Vi har tid över och träffar på en del sköna personligheter. En svensk guide körde löpträning i backarna här uppe och det säger lite om hans allmäntillstånd. Vi får lite information om vad som hänt på berget och ger oss iväg 14.30. Det blir rejält brant direkt. - Huuhh.. vad tungt! Nu lämnar vi även den begränsade form av civilisation som basläger innebär och allt vad vi behöver framöver finns nu i ryggsäckarna. Nu får jag slita hårt. Vi gör fyra korta pauser på 700 höjdmeter. Från 4300 till 5000. Jag är utmattad vid ankomst till camp Canada och från och med nu betyder ”camp” bara den minst dåliga platsen för att resa tält.

Får fokusera för att slå upp tält, laga mat och plocka med all utrustning. Har tryckt i mig ganska mycket extra energi på vägen upp men tvingar ändå i mig en halv grytas blandning av spagetti och couscous. Vattnet kokar vid allt lägre temperatur och kvalitén på den färdiga maten sjunker drastiskt. Ligger i sovsäcken nu. Klockan är 20. Fryser lite på grund av utmattning och har lite huvudvärk. Ett svagt illamående infinner sig också men går över efter ett par timmar. Jag är livrädd för ett anfall av höjdsjuka som ska reducera chanserna till avancemang. Jag har tagit mig till 5000 m med full packning. Högre än Mont Blanc. Den tillfredställelsen följer med mig in i sömnens värld där jag hoppas på snabb återhämtning.

Söndag Jan 9 2011
Camp Canada 5000 m
Det blev en orolig natt igen. Vinden har piskat tältet hela natten med ett fruktansvärt oväsen som följd. Varit ute och kissat 2 gånger. Får glädjas åt att jag verkar dricka tillräckligt. Hårt att lämna tältet i minusgrader så det får snart bli att övergå helt till ”kissflaska”. Fantastisk upplevelse ute inatt. Stjärnklart, med södra halvklotets annorlunda himmel, och månljus. Såg molntäcket, tusen meter under mig, sakta höjas och dra in i dalar och upp mot toppar. Jag njuter av skönheten i landskapet.
Har fått ”andas ikapp” ganska ofta inatt. Blir lite panikkänsla ibland när det inte räcker till. Knepet verkar vara att sova på rygg utan något i närheten av munnen. Drar man upp sovsäcken för nära munnen ökar inblandningen av koldioxid och syret räcker inte till. Samma sak om man ligger på sidan. Verkar som ena lungan komprimeras något och samma fenomen uppstår. Klockan är 08.36 och det är dags att laga frukost. Det är hemskt att krypa ur den varma sovsäcken. Fredrik hade haft termometern hängande i innertältets tak. Den visade minus 16 och då lär det vara minst 20-25 minusgrader utanför.

Vi packar allt och gör oss klara för avfärd. Risken att förfrysa händer och fötter ökar. Kroppen prioriterar blodtillförsel till hjärna och inre organ vid brist på syre och det räcker med för lång exponering eller beröring av något riktigt kallt för att processen ska starta i händer eller fötter. De dagliga göromålen får ske i omgångar med pauser i sovsäcken. Det blir en mycket tuff etapp från camp Canada till Nido de Condores. Vi lyfter ytterligare 500 höjdmeter till 5500. Det tar 3.5 timme. Det är som att börja 200 m högre än Mont Blanc. Ryggsäckens tyngd gör mig nästan uppgiven. Allt i kroppen värker. Huga vad jag sliter. Kommer upp utmattad. Lätt huvudvärk, lite illamående och frossa. Vet nu att det är utmattning och inte höjdsjuka. Nu är vi långt över snögränsen och det börjar snöa. Så fort tält och utrustning är i ordning dyker jag ner i sovsäcken och däckar. Magnus har samma symptom men kan efterhand börja smälta vatten så att även jag kan trycka i mig. Kissar första gången kl. 21 på kvällen. Inte bra på denna höjd. Vi får i oss lite frystorkat. Jag mår lite bättre men nu spyr Magnus som en kalv ut genom tält gluggen. Bortkastad måltid som med stora svårigheter snabbt måste ersättas. Det åskar och snöar för fullt och vi ger upp att hålla tältet rent. Snön hänger mot innertältet och det blöter ner. Inte mycket att göra. Det får vara. Det har kommit mycket snö på kort tid och den driver hårt i vinden. Man har haft bättre dagar. Men det var ju heller ingen solsemester till Mallis vi beställde. Märkbart tyst och allvarsamt i lägret i kväll.

Mån 10 Jan 2011
Nido de Condores 5500 m
Det blev åter en kall natt. Går inte att undvika kondens och rimfrost i tältet nu. Jag hade fyllt mina flaskor under natten och de hade redan frusit till is. Klantigt. Fick ut i 15 minus två gånger till. Vidunderlig utsikt i morgonljuset. Klart väder och varmare när solen når tälten. Det blåser dock hårt och snön drar in i tält och över utrustning. Krävs fokus nu för att hålla skallen i ordning. Allt börjar bli lite mer komplicerat och fumligt. Nu gäller det att klara den psykiska påfrestningen och inte tappa modet. Äter lite av den motbjudande, klibbiga havregrynsgröten. Idag turas vi om att smälta snö. Det kommer att ta mycket av vår tid framöver. Det kemiska preparatet vi nogsamt droppar i allt vi dricker verkar effektivt. Ingen har ännu drabbats av magsjuka. Jag piggnade till i gårkväll och Magnus är bättre idag. Dagen och dess göromål går trögt och präglas av stånk och stön.

Det blir dock inte så mycket tristess i lägret som man kan tro. Den medtagna kortleken har endast gjort packningen tyngre och kunde lämnats hemma. De dagliga göromålen och framförhållen planering tar det mesta av tiden. Tror att vi har smält snö i minst 6 timmar idag och lika många timmar igår. I morgon ska vi för sista gången släpa den tunga packningen ytterligare 500 höjdmeter upp till camp Coldera som ligger på runt 6000 m. Känns overkligt att vi ska campa på höjd över Kilimanjaros topp. Därifrån är det meningen att vi efter övernattning ska, stiga upp tidigt, ta ytterligare 1000 höjdmeter till toppen med lättare packning, gå ner till tälten igen och sova efter mellan 10-16 timmars klättring. Vi har flera dagar på oss beroende på väder, vind och gruppens allmäntillstånd. Problemet är att vi får ingen direkt vila på 6000 m.

När jag står ute och uträttar mina behov ser jag en kille komma ner från berget i en nästan osannolik slow motion. Han stannar till och vi snackar lite. Han hade gjort toppen igår och var helt slut. Jag gratulerar men skräms av hans sköra tillstånd. Han var ensam och jag blev tacksam för gruppens styrka och förstånd i detta läge. Snön driver hårt över campen. Fredrik står ute och blöder näsblod och hela scenariot känns surrealistiskt. Fredrik har varit uppe på toppen en gång tidigare, är stark som en oxe och klarar sig nog. Jag mår efter omständigheterna ganska bra. Vilopulsen ligger stadigt på 70-80 nu och det förvånar mig i positiv riktning. Jag har klarat mig från höjdsjuka och det underlättar. Vi stannar i Nido de Condores ytterligare en natt för acklimatisering.

Tisdag 11 Jan 2011
Nido de Condores 5500 m
Packar ner och bryter läger. Det är riktigt kallt. Var ute för toalettbesök vid niotiden. Fick sitta och gnida händerna i sovsäcken 15 minuter innan fingrarna tinade upp. Inte råd till många misstag nu. Magnus har problem med dålig känsel i tårna. Vi ger oss av för den sista 500- meters stigningen med tung packning. Kämpa nu! Sista rycket uppför med denna tyngd på ryggen. Du kommer snart upp till 6000 m och sen är det över! Lyssna inte på kroppen!

Ryggsäcken har blivit något lättare då mat och bränsle minskat. Halvägs upp ”försvinner” Magnus tår. Ner med honom på rygg. Av med allt från fötterna. Fredrik öppnar jacka och kläder och för in Magnus fötter i armhålorna. Han vet vad som gäller och tar snabbt initiativet. Kör så en kvart och tårna är ”tillbaka”. Jag har tacksamt vilat under tiden.
Och så till sist, efter mycket möda och stort besvär. Över kanten och vi är på knappt 6000 m i camp Coldera. En halvtimmes skakig återhämtning och modet är tillbaka. Ganska hyfsat väder. Blåser inte lika mycket. Obeskrivlig utsikt på tre håll. Det spetsar till sig. Dock ingen tid att förlora. Trippen tog ca 4 timmar. Förutom vatten att dricka tog vi med så mycket att vi kan laga ett mål mat direkt. Nu är det bara frystorkat som gäller. Snabbt och ingen disk. Sen tillbringar vi sex timmar med att från snö smälta det vatten vi behöver under natten och i morgon.

Vi får nu klartecken från Jonas. Vi går mot toppen 05.00 i morgon. Det är med blandade känslor jag tar emot beskedet. Kommer jag att orka efter dagens ansträngning? Vi har tre dagar att välja mellan. Vädret är ok och det verkar styra hans beslut. Vi tillbringar kvällen med att planera och packa. Nu är det nära. En stämning av allvar sänker sig över oss alla.

Det är helt otroligt att befinna sig på 6000 m. Man märker av fumligheten när man ska göra något men jag känner mig ganska ok efter vila. Imorgon är den stora dagen. Tusen meters lyft med lätt packning, stegjärn och isyxa. Hoppas på god sömn och återhämtning. Klockan är 21.

Onsdag Jan 12
Camp Coldera 6000 m.
Toppdag Aconcagua.
Jag väcks 03.50 av väckarklockan i min iPhone som jag lyckats hålla liv i med en liten solcellsladdare. Vädret verkar fortfarande ok och det blir alltså försök redan dag ett av tre möjliga. Vi vet dock att vädret kan skifta snabbt. På mindre än 10 minuter kan en klarblå himmel förvandlas till en rykande snöstorm med obefintlig sikt. Gillar inte konceptet riktigt eftersom vi hade en stenhård dag igår upp till 6000 men det är bara att köra på. Ingen demokrati råder och det känns bra då beslut häruppe kräver erfarenhet och för med sig stort ansvar. Magnus kokar upp vatten till frukost. Det tar en evig tid på 6000 m i 15 graders kyla. Det är också precis omöjligt att helt klara händer och fötter när man nu ska packa för toppen. Man ska ta på stegjärn och snölås vilket måste göras utan vantar. Alla kläder ska på i ett tält som håller 15 minus. Har haft en del plagg i sovsäcken under natten men att stoppa ner något på morgonen går inte. All värme i sovsäcken kommer inifrån och man märker direkt på temperaturen om man slarvat med maten. Energin räcker inte till för uppvärmning av döda ting. Ett elände att hålla det kalla vattnet flytande. Det går trögt och långsamt att klä sig. Nu ska alla kläder vi har på. Nertill blir det dubbla 200 grams ullunderställ, vandringsbyxorna och skalbyxor. Upptill samma dubbla underställ, en tunn fleece, en polartec mellanlager, dunjacka med huva och skaljacka, även den med huva. Händerna täcks av ett par tunna liners, ett par tjocka krabbvantar och en rymlig tumvante ytterst. Storskorna med innersko, som jag gått in under mycket möda, kommer först nu att leverera sin fulla kapacitet. I storlek 47 är de tunga och otympliga. Fötter och händer är viktigast.

På med snölås och stegjärn. Vi börjar gå mot toppen 05.30, under stress, i skenet från våra pannlampor. Vi blev sena. Frös för mycket vid påklädningen och tårna domnar. Jag vickar kraftigt på tårna vid varje steg i förhoppning om att friktionen ska ge mig lite extra värme och det hjälper efter en timme. Det blir mycket tungt redan i första branten och ”uppför” är nyckelordet för dagen. Tempot blir för högt och jag andas som en blåsbälg. Nu, mer än tidigare, översköljs jag av tvivel på min kapacitet. Stressen under morgonen har fått in mig i fel tempo. Förnuftet fungerar inte som det ska. Nu gäller det att var smart och lugn i alla beslut. Jag sänker tempot och tvingar stressen ur både kropp och sinne. När vi efter någon timme kommer till en rejäl stigning har jag anpassat mig lite och det känns något bättre. Samtidigt ställs den ofrånkomliga frågan. -Är det är någon som vill vända om på grund av trötthet, dålig dagsform eller svårigheten i dagens projekt? Härifrån kan man ensam återvända till camp men högre upp är den möjligheten borta.

En deltagare avbröt redan i morse med ilsken huvudvärk, vilken omöjliggjorde vidare avancemang. Alla hakar på och vi stiger meter för meter. Runt om oss ser vi nu ner på Andernas fantastiska landskap. Steg för steg. Timme efter timme. Skönt att äntligen slippa den tunga ryggsäcken men syrebrist och lutning ersätter snabbt den lättnaden. Jag kämpar med att ignorera kroppens signaler och vänder mig inåt. Jag räknar steg. Upprepar, lite knäppt och tyst för mig själv, olika ramsor i takt med stegen. Byter fotvinklar. Ena gången tar jag två långa steg innan jag stannar för att andas ikapp. Nästa gång 4 korta steg. Jag provar med djupa långa andetag sen korta snabba. Hur jag än gör räcker syret inte till. Nu går det trögt. Måste hålla fokus. Inte lämpligt att snubbla här. Det blir någon kilometers fall innan man stannar upp. Ytterligare en deltagare hoppar av strax innan Canaletan som är ett 300 höjdmeter mycket brant parti av rasmassor. Nu blir det knivigare. En av två ledare måste gå ner med personen i fråga. Ny fråga infinner sig med automatik. Är det någon som tror sig ha problem med den sista och svåraste tretimmarsdelen till toppen så måste vederbörande följa med de andra ner. I annat fall måste hela gruppen gå ner tillsammans om någon bryter. Säkerheten först. Man ser tydliga tvivel hos många och det syns nog märkbart även på mig. Det har varit rejält tungt hela dagen och nu befinner vi oss på 6700 meter inför den tuffaste delen upp till toppen. Nu måste jag bestämma mig. Jag tillhör nog den svagare delen av gruppen rent fysiskt men med höjd har vi sett gruppen jämnas ut. Den psykologiska aspekten blir allt mer betydelsefull. Den sjunkande syrenivån verkar också drabba de med bäst syreupptagning hårdast. Det skulle vara tufft att få avbryta längre upp och därmed skicka ner alla. Alla bestämmer sig dock för att fortsätta, så även jag. Jag vet vad det kommer att innebära i fysisk uppoffring och vilket pris jag kommer att få betala.

Härifrån får jag gå först och bestämma takten. Tack! Nu blir det ett par steg och minst fyra djupa andetag stillastående. - Försök hålla ner pulsen, brukar man säga. Hjärtat bultar och pulsen är hög även om jag står stilla. Jag gör allt jag kan för att inte jäkta på och ”gå i väggen”. Försöker sätta ner fötterna och ta varje steg så energieffektivt som möjligt. Halkar jag bakåt ett steg känns det som en evighet innan man repat sig från misstaget. Jag försöker planera takten i förhållande till den tid vi har på oss att nå toppen. Vädret är bra. Lugnt och försiktigt nu. Man ser inte toppen härifrån så det går inte att ha den som motivation. Det blir en mycket tuff resa. Har nog aldrig, inte ens i unga år, pressat min kropp så hårt och så länge. Jag har ganska gott om vatten och extraenergi kvar i form av Power Bars, nötter och choklad men det måste fördelas och räcka även till nedstigningen. Ett steg i taget. Andas. Ta det lugnt. Tillåt inte pulsen att rusa. Tankar om att ge upp smyger sig på men jag lyckas stå emot.

Och så plötsligt, efter närmast osannolikt tröga sista 300 höjdmeter, tar jag de sista stegen upp över kanten. Klockan 14.10 är jag uppe. Helt utpumpad men så euforisk att jag lipar som ett barn. Jag klarade det! Ett fantastiskt panorama spelas upp. Anderna ligger under och runt oss. Tycker mig kunna se jordens krökning utmed horisonten. Så obeskrivligt vackert. Toppen är ett hundratal kvadratmeter stor så vi kan röra oss fritt i fysiska gratulationer och vi håller oss ifrån kanterna. Tänk att jag ändå kunde få upp den här 53-åriga kontorskroppen på 7000 meter och bli den person som just nu befinner sig högst i världen. Vi fotar och njuter av stunden. Kommunens standar som har legat i dunjackans högerficka sedan försöket på Mont Blanc tas fram och blir med på bild. Mycket glädje och kramar. Tankarna far genom huvudet och välbehaget tränger tillfälligt bort all trötthet. Efter ett års slit, i ett enda steg, är målet nått. Vilken fantastisk belöning.
Men allvaret infinner sig snabbt. Detta är egentligen, trots så mycket glädje, ingen bra plats för oss. Oväder med snöstorm tillhör vanligheterna här och bildas på ett ögonblick. Vi är bara halvvägs. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara här utan sikt. Vi går direkt över till nedstigning och den föregående satsningen sätter nu sina spår. Euforin avtar något och ersätts av de vanliga symptomen. Vi har ansträngt oss hårt på hög höjd. Huvudvärk, lätt illamående, lite yrsel, feberkänsla och jag fryser. Jag har vräkt i mig vatten och energi hela dagen men det har ändå inte räckt till. Nedstigningen på ett par timmar till säker höjd blir hård men glädjen och tillfredställelsen över bedriften motiverar. Jag har annars mycket lätt att gå nedför, med mycket liten energiåtgång, men nu blir det värre. Stegjärn nedför kräver full kontroll och jag får gå betydligt saktare än normalt för att undvika att snava. Måste hela tiden veta var jag sätter ner fötterna. Misstag kan få hemska konsekvenser. Hans, som är läkare och dessutom stark som få, uppmärksammar min överdrivna försiktighet och befriar mig från allt utom stavarna. Han ser till att jag får i mig ytterligare vätska och energi. När vi till sist kommer ner till camp framåt kvällen är jag totalt utmattad. Mat och ner i den varma sovsäcken. Precis som tidigare tar det ett par timmar innan jag piggnar till. Det blev ett 11-timmarsäventyr där 7 av 10 deltagare kom upp.

Torsdag Jan 13 2011
Vaknar åter i camp Coldera på 6000 m. Tror det var en vindpust och en rörelse i tältduken som väckte mig. Tittar på klockan som visar 02.30. Är fullständigt acklimatiserad för denna höjd nu. Andningen är helt normal och jag mår prima. Så kommer minnet av den lyckade bestigningen igår och välbehaget sprider sig åter i hela kroppen. Jag lyckades. Jag ville se om jag hade det som krävdes. Om det gick att hämta fram kraft inte bara fysiskt för berget utan också det som krävs för att leva under taskiga sanitära förhållande. Att inte tvätta sig på veckor. Att leva tätt inpå främmande människor under stor ansträngning. Att ge och ta. Att frysa mer än man någonsin gjort tidigare. Att slå upp tält och använda utrustningen i snö, blåst och sträng kyla. Det sägs att de flesta som bryter gör det på grund av mentala svårigheter då alla negativa parametrar möts i en brytpunkt. Att ligga här, just nu, på 6000 m och bara njuta ger mig svaret jag sökt på min personliga resa.
Har nog varit vindstilla inatt. Somnade kl 20 efter den stora ansträngningen igår och har sovit gott fram till nu. Har nästan blivit ett med campinglivet nu. Så när nästa vindstöt, som är mycket kraftigare, ruskar om tältet rejält faller rimfrosten som snö rakt ner i ansiktet. Kommer på att jag inte bryr mig eller ens försöker torka bort den. Inte lönt. För nu återgår blåsandet snabbt till mer normala former, dvs. fullt ös med tillhörande oväsen. Nu är jag tacksam för Hillebergtältet som verkar hålla trots att det flyttar sig flera decimeter i alla riktningar. Var visst en kvinna som blåste av detta läger häromåret och omkom. Hon hade lämnat tältet för att gå och kissa, tydligen för nära kanten. Lät konstigt då men jag kan förstå det nu. Helt plötsligt blir det totalt vindstilla sen hör man vinden rulla ner från berget och pang så träffar den tältet igen med våldsam kraft. Undrar om någon gett sig upp på berget tidigt denna morgon. Det blir i så fall mycket, mycket tufft.

Vi packar ihop och lämnar Coldera vid niotiden. Det är kallt och blåser hårt. Snökristallerna möter ansiktet och det gör ont. Vi vill ner till varmare höjd snabbt. Vi passerar Nido och ger oss direkt ner till Plaza de Mulas på 4300. Det blir en 4-timmarsfärd där all den tunga packningen ska brant nedför. Tungt, men när isande stormvindar sakta men säkert övergår till soligt och varmt går det lättare. Vi anländer till baslägret och bjuds på pizza i ett stort tält. Champagne på bordet. Hur gott kan det bli?

Jag är lite seg och frusen men glad. Snackar lite med två 49-åriga amerikaner som tog toppen samma dag som vi. Vi talar om att tre människor har fått sätta livet till under den korta period vi varit här. En hjärtinfarkt och två som frusit ihjäl. Sorgligt. Har tyckt mig se ganska många som ger sig på berget ensamma och jag undrar vad som kan ha hänt. Vår grupps styrka har legat i ett rigoröst säkerhetstänkande, visserligen med minskade toppchanser som följd, men vi lever och mår bra.
Hade varit tufft att vända, men att kompromissa med säkerheten häruppe är farligt. Klockan är åtta. Kryper ner i sovsäcken. Den sista kvällssolen värmer till lite extra.

Jag tänker på hur enormt mycket jag lärt mig under dessa få veckor. Hur många hinder och hur mycket motstånd som övervunnits. Alla nya bekantskaper.
Vi har packat om för morgondagens utmarsch ända till parkentrén. Vi ska alltså sova sista natten i tält nu. En vandring på 30 km i morgon blir hård men avslutar också allt fysiskt på denna resa. Eftersom vi tog toppen första dagen blir det nog några dagar på hotell vid den chilenska kusten. Har nog tappat 5 kg på berget och ser fram emot de stora blodiga argentinska biffarna och sommarvärme efter allt detta frysande.

Äventyret är över.

Ett tack till Magnus W, Hans, Patrik H, Patrik O, Patric A, Fredrik, Calle, Jonas, Magnus B, Jens och Gogo för en fantastisk resa!






Bilder
Visa Bildgalleriet
Samarbetspartners:
© Swedish Expeditions ecoexploring EF 2008- med ensamrätt | Resevillkor | Kontakt | Webbansvarig | Stor text