hem | | sitemap Expeditioner och hållbara äventyr jorden runt
	Expeditioner Arkivet Hem Reseberättelse Expedition Aconcagua 2009-2010 Reseberättelsen har skrivits av Kristina Nygren som var med på expeditionen. För mig började turen till Aconcagua i början av hösten 2009, då jag och Tale bestämde oss för att nästa resa skulle bli till Sydamerikas högsta berg. Vi hade först tänkt göra resan i egen regi, men det visade sig bli dyrt och dessutom mer tidskrävande att ordna än vi fixade denna höst så vi började se oss om efter alternativ och hittade Swedish Expeditions resa som hade ett upplägg och en tidsplan som passade oss som hand i handske. Efter lite prat med Anders och Håkan som skulle leda gruppen tyckte vi det kändes bra så i oktober bokade vi de sista två platserna på resan. På juldagen checkade vi in 70kg bagage på Landvetter och flög från Göteborg via Paris mot Santiago de Chile. Vi kom fram någorlunda on time nästa dag, och för att slippa krångel bestämde vi oss för att frystorkat och energy bars inte räknas som torkat kött, torkade grönsaker eller torkad frukt och alltså inte behöver deklareras i tullen. Det var tillräckligt långa köer i passkontrollen ändå, så det kändes som ett bra val. En taxiresa senare var vi framme på vårt hotell Residencial Londres, ett gammalt town house som låg på en mysig gata och var ett riktigt kråkslott med knarrande golv, höga dörrar, blommor i fönstren och sparvar* som flög in och ut - me like! För att få lite försprång till de andra, som inte skulle komma förrän nästa dag, gick vi ut och besteg resans första berg - Cerro Santa Lucia mitt inne i stan. Det var en liten söt kulle med slingrande stigar och kärlekspar, och vi gick upp på toppen och tittade på utsikten. Klara dagar ska man kunna se höga, snötäckta berg från Santiago, men när vi var där var det så mycket smog att vi bara kunde ana dem långt bort. Det blev en tidig kväll och efter en natts sömn köpte vi frukost på hotellet. Kaffe, vitt bröd och sylt serverades av en söt och snäll tant som log vänligt hela tiden och gav oss gratis påtår, så frukosten var väl värd sina tre dollar. Sedan var det dags för nästa expedition. Dagens berg var San Cristobal, 860 möh, med madonnan högst upp. Vi åkte funicularen upp, tog lite kort och åt glass - en inte alltför ansträngande bergsbestigning med andra ord. Senare på dagen träffade vi hela expeditionen för första gången! Eftersom vi anmälde oss sent till resan hade vi missat förfesten och bara hunnit träffat Håkan - nu fick vi även träffa guide nr 2, Anders, och resten av gruppen. Förutom Anders och Håkan var det jag, Tale, Annika, Maria, Robert, Christer, Peter G, Drazen, Nicki och Peter H. Vi möttes på Plaza de Armas och följde med resten av gruppen som skulle gå och äta. Efter lunchen gick vi tillbaka till hotellet medan de andra hämtade in vårt försprång och besteg Santiagos innerstadsberg. På eftermiddagen hade vi sedan resans första fördelning av tält, kök och mat. Vi hade inte behövt oroa oss för storleken på portionerna - t ex 5 port potatismos per person eller ett halvt paket müsli per frukost - så jag gissar att Håkan skrattade i smyg när vi innan resan ställde frågor om ifall maten verkligen skulle räcka till oss eller om vi borde ha med extra mat själva. Framåt kvällen gick vi i samlad tropp till saluhallen för att äta middag. Det visade sig vara stängt där, men en restaurangägare öppnade glatt för 12 hungriga svenskar. Efter en trevlig middag när vi äntligen fick lite koll på vilka andra som var med i gruppen gick vi tillbaka till hotellet - dagen efter visade det sig att alla andra packat när de kom tillbaka, jag och Tale gick och la oss direkt. Vid frukosten morgonen därpå insåg vi att vi hade ingenjörer, brandmän, massörer och läkare i gruppen, men ingen som kunde prata spanska. Anders försökte tappert förklara "ägg" med hjälp av en charad av en kacklande höna (vilket förstås tolkades som kyckling och inte ägg, men han fick i alla fall några stilpoäng). När charaderna var över lyckades jag och Tale packa ihop våra saker i 2 bagar och 2 ryggsäckar, trots kommentarer om att det såg ut som om en bomb exploderat på vårt rum. Hela gruppen och all packning samlades i foajén och vi fick lite mer proviant som Anders och Håkan inte fått tag på dagen innan, bl a salami, kaffe och 15-minutersravioli. Efter matutdelning, lunch och diverse strul med transporten satt vi vid femtiden äntligen i en fullpackad minibuss med släp på väg mot vår första tur - vi skulle utgå från skidorten La Parva med toppen Cerro El Plomo 5424möh och god acklimatisering som mål. Det skulle ta två timmar till La Parva. Efter 50 minuter kom vi till en skylt "La Parva 26" och tänkte att de två timmarna var överdrivna, men 40 kurvor senare visste vi att det var sant. Busschauffören körde oss uppför serpentinvägen till 3000möh och där slog vi upp våra tält för första gången. Det var oväntat kallt efter värmen i stan, +10 grader jämfört med +26, men det var klart och månsken och vi hade fin kvällsutsikt över ett glittrande Santiago nedanför. I övrigt var utsikten två skidliftar, några bilar, en vattenreservoar samt skidbacken vi skulle gå uppför nästa dag. Det märktes att vi inte var på så hög höjd än - alla pratade och var glada, och Radio Hermanson gick i ett som en trevlig kvällsunderhållning. Nästa morgon laddade vi upp med frukost, packade ihop och gav oss iväg uppför svarta pisten. Vi provade olika varianter i ledet för att hitta ett bra tempo för alla - det som funkade bäst var att den tröttaste gick först och höll nere tempot på en lagom nivå. Hur svettigt vi tyckte det var varierade och vi hade lite skilda klädstilar i gruppen. Vissa gick i t-shirt och shorts, vissa med windstopper, fleecefodrad mössa och handskar. Mest uppskattade var Anders tighta balettbyxor instoppade i storskorna - alla var överens om att byxorna var till glädje och nytta om det gick lite tungt och man behövde muntras upp. Efter en sen lunch fortsatte vi vidare runt halv fyra på eftermiddagen, och när vi kom upp från dalen där vi lunchat såg vi Cerro El Plomo för första gången! Vid halv sju på kvällen var vi så framme vid lägerplatsen, ca 3500möh. Här hade vi också utsikt mot toppen. De flesta var fortfarande i gott skick och vid gott mod. Peter H var kanske lite trött, den andra Peter hostade hela tiden. Det fanns gott om vatten vid lägret, men det var mycket mulspår och senare även mulor runtomkring oss, så vi joddade/Xinixade ordentligt. Trots att vi inte var på så hög höjd sov vi inget vidare på natten. Det var svårt att reglera temperaturen i sovsäcken - stängd säck var för varmt men stack man ut en tentakel blev den för kall. Nattens höjdpunkt var när jag gick ut för att gå på toa och det var helt stjärnklart med månljus och utsikt över topparna runtom - en av de första nätterna då det faktiskt kändes helt ok att vara tvungen att krypa ut ur tältet, det blev sedan många fler. Härligt! Nästa dag bestämde Håkan och Anders att vi inte skulle gå hela vägen till baslägret eftersom en del varit trötta efter gårdagen när vi gått från 3000möh till 3500möh. En stigning på 700m idag (till baslägret på 4200) skulle bli för mycket. Dagens vandringsmetod blev att Peter H gick först och Anders precis efter och sa till om Peter gick för fort för sitt eget bästa. Det funkade bra och vi gick på i bekvämt tempo utan större incidenter bortsett från att Drazen doppade storskorna i en bäck. En stund senare lunchade vi på ett fint och soligt ställe och flera passade på att ta av sig på överkroppen och sola, och ta av skorna och lufta tårna. Det blev en lång och skön paus, och Robban åt för andra dagen i rad upp våra rester. Sedan tuggade vi på uppför i samma tempo till ca 3950möh och slog läger. Där fick vi hämta vatten i ett hål i ett snöfält en bit bort, och diska i snön lite närmare tälten. Redan på den här höjden har man förstås fin utsikt över bergen runtomkring, under fötterna har man dock mest grus, grus och åter grus. Det kändes som ett bra beslut att dela etappen upp till topplägret på två dagar. De flesta mådde bra och det var fortfarande en hel del prat mellan tälten. Radio Hermanson lyckades vi dock inte tuna in på det här stället, och när Peter lagt sig för att vila kom vi på att det som låtit som kalvande glaciärer de tidigare kvällarna i själva verket var att han vände sig på dunliggunderlaget. Vid sjutiden gick jag, Tale, Maria, Christer och Robert en liten kvällspromenad uppåt i makligt tempo. Vi hade med oss gps och var som mest på 4017möh, så vi nådde över 4000 den här dagen. Nickis och Peters kök hade redan gått sönder och Anders försökte läsa bruksanvisningen och laga det. Senare skulle nästan alla kök strula, så Anders fick rejäl rutin på detta. Över huvud taget kändes det som att turerna och all sand slet rätt hårt på utrustningen så jag var glad att det inte var mitt eget tält eller kök. Nästa dag var nyårsafton och dagen till ära fick vi en ny deltagare i gruppen! Host-Peter hade piggnat till, pratade dubbelt så fort som förut, och visade sig plötsligt vara en social och trevlig person. Vi fortsatte uppåt och gick förbi några fält med penitentes, en typ av spetsiga snöformationer som finns på höga höjder i Anderna. Vid lunch kom vi upp till baslägret La Olla (såhär i efterhand känner jag mig glad att detta var innan Robban berättat sin historia om kinesiska muren och projektet med de sju underverken) på 4200möh och slog upp tälten. Den här gången hade vi lärt oss att slå upp dem på ett socialt vis, med öppningarna mot varandra. Anders byggde en banjo** som han hade full uppsikt över från sin tältöpping, vilket kändes lite kinky. Vi lunchade nudlar, och utrustade med stegjärn och isyxor gick vi sedan till ett snöfält intill lägret och övade self arrest inför kommande toppturer. Det fanns bra med vatten, men det märktes att lägret var välanvänt trots att man enligt lokalt skrock inte ska ligga i La Olla eftersom man alltid blir höjdsjuk där. Vi hade bl a mött några mulförare som på fullt allvar avrådde oss från att gå dit, och jag började faktiskt tro att det legat något i det de sa eftersom jag haft ont i huvudet sedan ankomst och det inte gick över trots ett ganska stort antal Alvedon. Senare lärde jag mig att kombinera Alvedon, Ipren och kaffe - med rätt mix försvinner det mesta. Efter en frystorkad Real-påse till nyårsmiddag väntade vi gemensamt in 8-slaget (=12 hemma, 12-slaget lokal tid orkade vi inte vara uppe till). Champagnen vi hade med oss låg på kylning i snön och klockan 8 hällde vi upp bubblet i plastkåsorna och skålade in 2010. Kvällens quiz gällde vad morgondagens topp hette och efter fyra-fem försök - bland dem "Cerro Las Palmas" - lyckades vi komma ihåg att det var Cerro El Plomo. Sedan gick vi och la oss och ställde klockan på 05.30 - nästa dag skulle vi upp på resans första topp! Nyårsdagen vaknade jag med sprängande huvudvärk och illamående, vilket i och för sig inte är ovanligt för en nyårsdag men kändes orättvist när man bara druckit en halv kåsa champagne. Jag var tveksam till att följa med på topptur eftersom jag var rädd att det skulle bli värre, men å andra sidan kändes det inte kul att stanna kvar själv i lägret, så jag bestämde mig ändå för att göra ett försök. Var för trött för att orka bry mig om solskyddsfaktor, något som skulle straffa sig - wear sunscreen är ett bra råd. Strax efter sju började vi gå, och vi gick och gick... och gick... Det var mycket rasbranter så de som inte tagit stavar ångrade sig. Efter ett par vilo- och energipauser kom vi i alla fall upp till snöfältet vi skulle passera. Här var några ganska trötta och efter en kort vila bestämde sig Peter H för att inte hänga med till toppen, trots kokabladen mötande vandrare försett honom med lite tidigare. Vi var då på ca 5120möh, vilket var nytt höjdrekord för mig med 10 meter. Vi gick förbi en Inkagrav där vi lämnade Hermanson tillsammans med en annan radio för att kunna hålla kontakten med honom när vi andra gick vidare. Resten spände på sig stegjärnen, tog fram isyxorna och gick mot toppen över snöfältet. Det blev en på flera sätt dryg timmes promenad. Någon påstod att det var 4 ggr så energikrävande att gå med stegjärn som utan, och det kan nog stämma. Efter snöfältet var det en kort och ganska platt promenad till toppen som vi nådde runt 15.15. Cerro El Plomo 5424möh! De tidigare dagarna hade molnen dragit in runt tre, men denna dag var det soligt hela dagen och vi hade fin utsikt från toppen. Aconcagua var dock täckt av moln, så vi kunde inte spana in nästa topp. Efter lite toppbilder började vi gå nedåt igen men tog en kortare väg tillbaka över snöfältet. Sedan var det bara att rutscha utför rasbranterna tillbaka till baslägret. Robert passade på att ta ett bad och meddelade efteråt att han använt isen som tvålkopp, så man kan ju anta att det var skön temperatur på det badet. En bra start på det nya året i alla fall - en kompis påstår att resten av året blir som nyårsdagen, så 2010 blir nog ett toppenår! :-) På natten vaknade jag med sprängande huvudvärk - igen - och insåg att jag borde dricka men att vattenblåsan fryst, så jag fick ta in den i sovsäcken ett tag för att tina upp den. Varmt och skönt. När morgonen kom var det snö (=kondens) inne i tältet och allt vatten vi hade var fryst igen - lite orutinerat att vi inte haft det isolerat. Vi vandrade utför från La Olla och hade den vädermässigt bästa dagen dittills med strålande sol. Det går betydligt fortare utför - första "dagsetappen" till näst sista lägret gick på nolltid och vid lunch var vi framme där vi tältade andra natten, fick en solig och skön lunchpaus och hämtade sopor och mat som vi lämnat på uppvägen. Runt fyra på eftermiddagen kom vi fram till dalen där vi lunchat första dagen och slog upp tälten där. Det blev den dittills mest sociala kvällen eftersom vi var framme tidigt och det var soligt och varmt. För en sällskapsjunkie kan det annars kännas lite ensamt på kvällarna när det blir kallt och alla gömmer sig i tälten. En del var lite slitna, men vi satt och pratade en hel del om den kommande Aconcagua-bestigningen - för första gången kändes det som. Nu var första delen av turen och första toppen gjord, så nu hade man börjat tänka framåt mot huvudmålet för resan. Summa summarum var det en kanondag - utför, lätt, socialt och med bra väder! Nästa dag skulle vi upp klockan sju för att gå en enormt lång promenad, ca två timmar. Jag vaknade vid halv sju och hade inte ont i huvudet! Tale som fått ta största frukostansvaret dittills fick välförtjänt ligga kvar ett tag medan jag lagade frukost. Lagom till den var klar hade solen tittat fram, så vi hade en skön morgon. Efter frukosten packade vi ihop och skyndade iväg runt halv nio för att vara framme i La Parva när bussen kom. Vi började med en stigning upp från dalen där vi sovit, och uppe på kammen såg vi liftsystemet, La Parva och ända bort till Santiago igen. En snabb utförslöpning senare var vi framme - i tid. Det var dock inte bussen, och efter ett par telefonsamtal fick vi beskedet att det var något fel på den och att vi skulle få vänta ett bra tag - till 16.20 visade det sig. Det blev en ganska dryg väntan men en trevlig aktivitet medan vi väntade var i alla fall att läsa alla nyårs-sms som trillade in - hade täckning för första gången på en vecka. De 40 skarpa kurvorna ned åkte vi sedan med hjärtat i halsgropen och spekulerade i om det var bättre att vara fastspänd med säkerhetsbältet eller att sitta löst och trilla ur ifall bilen skulle gå över kanten. Halvvägs ned lyckades Anders få chauffören att sakta ned lite (han hade nog kommit igång lite med spanskan då, eller så gjorde han en ny charad) men detta var nog ändå det farligaste vi gjorde på hela resan. Efter 40 nära-döden-upplevelser på rad åkte vi vidare till Santiago och checkade in på hotellet. Nu bodde vi på Plaza Londres, ett stenkast från Residencial Londres. Det var ett lite mindre charmigt men helt ok hotell, och det var skönt att få en dusch. Efter en vecka utan rann det svarta rännilar från kroppen och fötterna. Vid åtta träffades vi utanför hotellet för att gå och äta. Under middagen underhöll Annika med historier från omklädningsrummet på gymmet, och Drazen berättade den ödesdigra historien om syslöjdsläraren som trodde han hette Tarzan. Vi hade kanske inte riktigt lyckats gå in i civiliserad mode än, men det var i alla fall otroligt gott med riktig mat och vin - tror alla uppskattade färska grönsaker och mat med tuggmotstånd. Efter en natts skön sömn i riktig säng skulle frukosten serveras kl 7. Tanten som serverade var inte lika söt och snäll som tanten på det förra hotellet och förklarade - på spanska - att vi bara fick ta ett bröd var och att det var spöstraff på att ta en enda extra corn flake utöver den tilldelade ransonen. Vi tog oss sedan till stationen och satte oss i en bekväm men varm buss med non-optional underhållning bestående av Ice Age 3 på spanska. Färden mot Mendoza gick över bergen på en vacker och ibland kurvig väg på som mest 3100möh. Passerade även gränskontrollen där jag och Tarzan saknade våra inresepapper men på något vis ändå lyckades bli utsläppta ur Chile och insläppta i Argentina. Vi kom fram till ett ofattbart varmt och fuktigt Mendoza och checkade in på det trevliga Hostel Triskel. Det var ett familjärt hostel där vi togs emot av två söta värdinnor och en hund, och vi blev glada för att vi fick ett eget 6-bäddsrum rum för oss fyra tjejer medan killarna tog 8-bäddsrummet, och överlyckliga för att det fanns en fungerande AC på rummet. Otroligt skönt med lite svalka! Nästa dag började med frukost med syltmackor och croissanter, och efter det gick vi i samlad tropp till Direccion de Bosques y Parques Provinciales för att fixa klättertillstånd. Vi fick fylla i diverse uppgifter om hälsotillstånd mm, och tricket var enligt Håkan att svara nej på allt. Det verkade fungera, för efter någon timmes varm väntan fick alla sina tillstånd. Sedan följde Idioten*** med diverse shopping, matfördelning på hotellet, en sen middag och ännu senare packning. Vi hann även uppleva ett skyfall som fick gatorna att bli så översvämmade att vi fick vada, men i alla fall gjorde värmen lite mer uthärdlig. Under middagen på kvällen gick Håkan igenom banjo-proceduren för Aconcagua, eftersom det är ett passande samtal vid en middag. Detta och närliggande ämnen diskuterades frekvent under resan, men för att hålla en marginellt högre nivå än i verkligheten redovisar jag bara principen en gång för alla och släpper det sedan. (Tycker trots allt det är relevant, innan resan undrade man ju hur det egentligen funkade med de beryktade banjopåsarna.) Såhär är det: Alla får varsin numrerad påse för "human waste" i Confluencia. Numret antecknas på vars och ens klättertillstånd, och man ska sedan bära med sig sin personliga påse hela tiden och återlämna den med innehåll när man efter sin förhoppningsvis lyckade topptur kommer tillbaka till Plaza de Mulas. Om man skulle ha tappat bort påsen eller av annan anledning inte checkar in den får man böta 100 dollar. Vi som gick i grupp valde ett annat sätt att hantera vårt human waste, för att slippa gå omkring med halvfyllda påsar på ryggsäckarna hela tiden. I varje läger hade vi ett banjoansvarigt tältlag. Laget fixade en banjogrop som kläddes invändigt med en vanlig, billig plastpåse (inte 100-dollarspåsen). Påsen stängdes och gömdes sedan vid respektive läger när vi gick vidare, och på nedvägen hämtade vi påsarna, la dem i dubbla eller tom tredubbla lager av de officiella human waste-påsarna och bar ned. På plats i Plaza de Mulas fick Anders sedan hedersuppdraget att gå och checka in samtliga påsar och kunde efteråt meddela att parkvakterna inte velat packa upp innehållet för att kolla så att alla påsar verkligen var med i våra dubbla lager, utan valt att lita på oss. Nog om detta. Kl 06 nästa dag ringde klockan och vi steg upp och packade det sista. Efter frukost kom en minibuss och hämtade oss och körde mot Los Penitentes och sedan Puente del Inca. Vid Grajales "kontor" i Penitentes lämnade vi sådant som inte skulle med på berget och vägde in övrig packning. Varje tältlag om två personer fick skicka max 30kg på mulor in till base camp, och de flesta hade prickat det rätt bra. Vi åt argentinsk biff till lunch i Puente del Inca, tittade på den färgglada naturliga bron och åkte sedan vidare till parkvakten där vi fick våra tillstånd och en numrerad soppåse för nonhuman waste. Även denna skulle lämnas in och checkas av innan vi lämnade parken. Så började vi äntligen gå, i blåsigt men soligt och varmt väder. I början är det en hel del folk som bara gör dagsturer och går upp till den lilla sjön där Aconcagua speglar sig vackert om det är vindstilla, men ganska snart blev det färre människor även om det inte var öde under någon del av turen. Vid den första pausen mådde Peter H inget vidare, och efter att ha gått en bit till med Peter på släp tillsammans med Håkan stannade vi igen och väntade in dem. Eftersom Peter var dålig bestämde Håkan att vi andra skulle ta hans packning, så alla delade på den. Sedan gick jag, Tale, Maria och Tarzan i förväg till Confluencia och fixade tält och termos tills Peter kom fram. I Confluencia, 3390möh, fanns det en spol-toalett (!) med papper (!!), och i övrigt en massa tält, fina bergsväggar och en slang med rinnande vatten (på kvällen, på morgonen var det fryst och då funkade inte heller toan). Egentligen skulle vi fortsätta till Plaza de Mulas nästa dag, men eftersom det är en lång sträcka bestämde Anders och Håkan att vi skulle stanna en dag till i Confluencia så att Peter fick friskna till. Vi skulle dock ta andra vilodagar som planerat under vandringen till toppen, så det vi eventuellt kunde missa var lite sol och bad i Viña del Mar på slutet av resan. Även om det var trist att bli försenade och vara tvungna att använda en reservdag så tidigt på turen, kändes det som att de flesta tog det rätt bra. På kvällen kollade vi kartan för att hitta en lämplig dagstur och bestämde oss för att gå mot Plaza Francia som är base camp för dem som tar sydväggen upp till toppen. Lite senare på kvällen kom Anders och Håkan förbi och sa till oss att titta ut på stjärnhimlen - den var helt fantastisk med massor med stjärnor och vi kunde se de Magellanska molnen. Det blev en social kväll när vi väl bestämt oss för att stanna, men vi fick sluta prata när någon i tältet bredvid ropade "hey, we're trying to sleep here". Själv sov jag sedan bra med hjälp av öronproppar - det är ganska livat i lägren på den här höjden så det är definitivt värt ett par extra gram att ha med proppar. Efter frukost nästa dag gick vi mot Plaza Francia och tänkte ta lite höjd, det blev nog till ca 3900möh till slut. Vi gick i princip utan packning och var väl acklimatiserade till den här höjden, och det var skönt att kunna gå på och känna sig som vanligt igen. Vid lunch stannade vi vid några stora stenar så att klättrarna fick leka av sig. Vi hade en lång och skön lunch i solen på 3860möh och gick sedan en bit närmare Plaza Francia och sydväggen. Hela dagen bjöd på fin utsikt över Acon och andra berg, och vi såg även en röd tartan-flodbädd, ett moränområde, en glaciär och en exotic european hare. Robban var gladast av alla eftersom han hittade diamanter (nåja, vi låter honom tro det i alla fall). Vägen tillbaka/nedför gick sedan rätt mycket snabbare så vi var tillbaka i Confluencia ganska snart. Jag och Tale lagade till en dubbelpåse frystorkat och satt sedan och hade trevligt i solen med ytterpingvinerna Peter G och Tarzan. Christer kom också förbi och berättade om att hans mage fått fart och att han påbörjat en kur mot det. Peter H verkade däremot frisk igen och gick runt och tjôtade. Nästa dag skulle vi gå de två milen mot Base Camp så det var bara att hoppas att alla skulle vara någorlunda friska. Vi vaknade tidigt nästa morgon och packade ihop allting. Håkan och Anders kollade att allt var ok med mulorna som skulle bära delar av packningen vidare mot base camp, och strax efter åtta gav vi oss iväg. Efter en liten stigning i början fortsatte vi ett bra tag på platt mark in i Horconesdalen och gick i military style med 50 minuter vandring och 10 minuter vila. Efter lunch började det stiga så smått igen. Annika tog över som hare efter Peter H och gick i jättebra, lugnt och jämnt tempo. När vi kom till Plaza de Mulas Inferior med drygt 200 höjdmeter kvar började det stiga mer, och vi tog det väldigt lugnt uppför ett par rasbranter eftersom Anders tyckte det var viktigt att vi såg pigga och oberörda ut när vi kom fram till base camp. Image is everything. Vandringen från Confluencia till Plaza de Mulas, ca 4300möh, var ju relativt lång (2 mil är inte jättelångt, men med plastskor känns det onekligen längre - de flesta hade inte några andra kängor med sig utan gick i storskorna hela tiden) men enligt våra guider gick dagen väldigt bra, och de sa att vi var bästa gruppen hittills. Det säger de antagligen till alla men den här gången var det säkert sant. Väl framme (pigga och glada) fanns det inte tillräckligt med tältplatser hos Grajales så Nicki, 2 x Peter och Tarzan skyndade sig gentlemannamässigt att paxa de fyra sängplatser som erbjöds, medan tjejerna samt Anders, Håkan, Robban och Christer sov i tält. Sänggänget tog sig sedan bort till hotellet (ca 1 km enkel väg) för att äta pizza och hamburgare för 25 dollar rätten och dricka Cola för 5 dollar flaskan, vi andra gjorde en god påse frystorkat och la oss rätt snabbt. Dagen efter hade vi en planerad vilodag och tog sovmorgon. När solen började nå tälten strax efter nio steg vi upp och köpte "färskt" bröd i ett tält bredvid. Det var inte direkt nybakat, men ändå gott som omväxling till grötfrukostarna och i detta parallella universum kändes 5 dollar som ett helt ok pris. Man kunde för övrigt även köpa öl och vin i campen (fast kanske inte till frukost), och på kvällarna var det party och musik runtomkring. När väl solen värmde var det jätteskönt väder, så vi satt utanför tälten och njöt fram till lunch och gick sedan bort mot hotellet för att äta 25-dollarspizza respektive -hamburgare. Kilometern bort till världens enligt ryktet högst belägna hotell kändes som en lagom expedition denna dag för de flesta, men Tale tyckte inte att det räckte utan gjorde en egen tur och rekade uppe vid Camp Canada. Orienteraren gick dock vilse och hamnade 100 höjdmeter ovanför campen. Robban och Christer träffade några svenskar som varit uppe på toppen och som berättade att det varit kallt och att de hade haft problem att hålla värmen i fötter och händer. Det ryktades även om att en storm skulle vara på väg om några dagar så vi blev lite oroliga för vår topptur men fick i alla fall en bättre väderrapport senare på dagen - Anders och Håkan kollade på Internet och såg att det skulle bli fint väder hela veckan så vi hoppades att det skulle stämma. Robban pratade för övrigt också med en estländare som var väldigt nöjd med sin grupps acklimatisering - bara två personer hade fått lungödem hittills (!). Allt är ju relativt. På eftermiddagen hade Peter H bestämt sig för att stanna i base camp och inte följa med högre upp eftersom han inte kände sig stark nog. Peter G, Tarzan och Nicki fick då bilda nytt tältlag i Anders och Håkans "mässtält" (som just så pass rymde tre liggunderlag) och Anders och Håkan fick byta till ett 2-mannatält. Nästa dag skulle vi gå mot Camp Canada med start kl 10. Den 10 januari började så vår vandring mot toppen på allvar! Vi packade om för att lämna onödiga saker (typ extra underkläder, vem behöver det?) i bagar i base camp och sedan vägde vi in våra ryggsäckar. Det blev 28kg var för mig och Tale, Christer hade lyckats bäst med packningen och hade 21kg, och Anders och Håkan bar tyngst med drygt 30kg var. Med Annika i täten gick vi uppför de 2,4 kilometrarna och ca 700 höjdmetrarna till Camp Canada 5000möh. Vi tog några små pauser men gick i stort sett på i jämnt tempo och var framme runt kl 14. Det var jättefint väder och vi var ute och var sociala och njöt av den fantastiska utsikten hela eftermiddagen. Alla mådde bra och var glada - helt otroligt att man kan sitta på 5000 möh och småprata och ha det så gott, det är ändå ett par hundra meter högre än Mt Blanc! Det fanns rinnande vatten vid ett snöfält en bit bort från tälten, men det var mycket sediment i det så det såg mest ut som äppeljuice. Det är ju inte färgen man blir sjuk av, men vi tog kanske ändå en extra droppe Xinix i vattnet. Camp Canada var fin i övrigt men de vita sparvarna som flög omkring visade sig vid närmare undersökning vara bitar av toapapper från tidigare vandrare som inte varit lika noga med banjo-disciplinen som vi var. Efter en natts god sömn på 5000 meters höjd vaknade vi till en solig morgon. 10.20 blev det avfärd mot Nido de Condores som ligger på 5600möh. Vi gick i sakta mak med många pauser den här dagen, så det kändes lugnt och man kunde gå i sin egen värld och filosofera. När vi kom fram blåste det hårt och vi hjälptes åt med tälten. Sedan gjorde jag och Tale lunch och däckade. Förutom tröttheten mådde jag förvånansvärt bra trots höjden - bara lite huvudvärk. Det gick dock nästan inte göra någonting utan att bli andfådd. Det fortsatte blåsa än värre så det verkade som det hade legat en del sanning bakom ryktet om storm trots allt. Vi fick problem med all sand - dragkedjor i tält och jackor krånglade och efter den här dagen kunde vi bara använda ena ingången till tältet. Det kom sand överallt så det var bara att resignera och inse att vi fick bo i sand, äta sand och dricka sand. Vattnet som fanns i en liten sjö/pöl här var inte bra så vi fick smälta snö för första gången. Det tog enormt lång tid, ca 25-30 minuter för en liter. Köken mådde kanske inte heller så bra av sandstormen. Stormen fortsatte under natten och vi var riktigt oroliga för tältet. Har nog faktiskt aldrig sovit i tält i så hård vind förut - fick örfilar av tältduken stup i ett när pinnarna bågnade inåt. Vi frös och kröp ihop nära varandra i mitten av tältet, och eftersom det blåste mest från min sida flyttade jag över sakerna jag hade i absiden till Tales sida så de inte skulle blåsa bort. Nästa dag var en ny vilodag. Jag vaknade kl 8 och mådde illa - hade antagligen druckit för lite eftersom vattenblåsan återigen fryst under natten så att jag fått lägga den i sovsäcken för att tina upp den. Det är inte speciellt skönt att ha 2 liter iskallt vatten i sovsäcken när man ändå fryser, så jag hade väl hoppats att den på något mirakulöst sätt skulle klara sig utanför. Efter en blandning av frukost och piller mådde jag som vanligt bättre så jag och Tale hakade på Robban, Peter och Nicki på en kort och lugn runda - gick mest och beundrade bergen runtomkring. Det var annars en slapp dag, och efter middag samlades vi alla i det största tältet och fick ost och kex som Anders och Håkan hade med sig. Alla blev löjligt lyckliga för den överraskningen och godsakerna gick åt rätt fort. Vi pratade om toppdagen, som började kännas nära nu, och skyllde fotsvettsdoften från 11 personer på ostarna. Det blåste inte lika mycket längre så vi hoppades att stormen skulle vara över redan - annars hade jag hört att oväder här oftast varade 2-4 dygn. Ett nytt rykte sa att det skulle bli blåsigt denna dag och nästa och sedan lugnt dagen därpå vilket skulle vara perfekt för oss eftersom den dagen var vår planerade toppdag. Man märkte att orken började tryta och att man inte riktigt hade någon extra energi längre. Saker man blir andfådd av på 5600 meters höjd är t ex att dricka två klunkar vatten utan att andas mellan, ta på sig tröjan, packa väskan, gå på toa eller dra upp dragkedjan på sovsäcken. Efter vilodagen i Nido gick vi vidare mot Camp Colera som ligger på nästan 6000 meters höjd. Vi tog pauser då och då men masade oss upp till slut. Vid Camp Berlin gjorde vi ett stopp, men skippade det lägret till förmån för Colera eftersom Berlin bokstavligt talat är en skitig camp och solen dessutom kommer dit senare på morgonen, dvs det blir en kallare start om man utgår därifrån när man gör sin topptur. Även i Colera fick vi smälta snö. Det är besvärligt och tidskrävande och får lätt till följd att man inte dricker tillräckligt. Förutom snösmältning och middag ägnade vi eftermiddagen och kvällen mest åt att ladda inför resans huvudmål - imorgon skulle vi upp på Aconcagua! Den 14 januari var vår toppdag. Vid 05.30 ropade Anders och Håkan att vi skulle köra, och kollade att alla var vakna. Jag hade tagit några tabletter mitt i natten för att hålla huvudvärken i schack och sedan ställt klockan på 05.00 och tagit några tabletter till och en kopp kaffe. Det funkade bra så vid 05.30 var jag helt ok. Tror jag ska använda den taktiken fler gånger för att få en lite mindre jobbig start. Nicki m fl hade problem med ett kök så det ropades mellan tälten att avfärden skulle bli ca 07.30 i stället för 07.00. Anders och Håkan hade sagt att det skulle vara svinkallt och att vi skulle ta på oss allt vi hade i klädväg, men det var strålande sol och vindstilla så dunjackorna åkte ned i ryggsäcken direkt. Vi vandrade på uppåt i sakta mak, och jag hade nog en bra dag för jag kände mig hyfsat stark trots höjden. Skönt - det här skulle nog gå bra! Vi tog en paus vid Independencia hut, världens högst belägna "byggnad" på 6400möh. Då var det fortfarande soligt och vi satt och njöt i solen. Uppe på kammen innan traversen började det bli molnigare och kallare och vi stannade och tog på oss dunjackor mm. Vi gick över ett snöfält och fick ta fram isyxan, sedan var det mycket rullgrus och rasbranter fram mot den ökända canaletan. Längst ned i den pausade vi. Ca tre timmar kvar var Anders prognos och Annika som var trött trodde inte hon skulle fixa det, så efter att ha testat en kort bit till bestämde hon sig för att vända tillsammans med Håkan. Kändes tråkigt att hon inte fick komma hela vägen upp, det hade hon förtjänat. Vi andra gick vidare - tyvärr i dimmigt, snöigt och kallt väder nu. Canaletan var rätt hård och inte så jobbig att gå i som man hört, jag tyckte faktiskt sträckan innan var tyngre. Vi gick utan stegjärn och isyxa, med stavar, och det funkade bra. Enda missödet var när stenar kom flygande och en av dem träffade Tale. Hon fick dock fingret proffsigt omlagt av Läkar-Maria och Anders - de sågade till ett imponerande bandage med hjälp av isyxan så Tale överlevde och kunde fortsätta uppåt. Strax efter kl 16 nådde vi så toppen. Aconcagua, 6962möh! Sikten var obefintlig eftersom vädret slagit om, men just då var nog alla överens om att det viktigaste var att nå toppen och att vi faktiskt inte brydde oss så mycket om utsikten. Sista 100 höjdmetrarna hade gått lite trögt, men annars tyckte jag det gick förvånansvärt bra den här dagen. Jag kände inte direkt av höjden och kände mig inte så trött förrän på nedvägen, men då gjorde det inte så mycket att benen var sega. Några hade mått lite dåligt, men totalt sett verkade alla vara rätt ok. Efter att ha tagit de obligatoriska toppbilderna började vi gå nedåt igen. I canaletan satt en höjdsjuk norrman som inte kunde gå rakt - hans kompisar hade knutit ett rep runt honom så han inte skulle snubbla och falla, typ litet barn i slalombacken. Maria fick prata med honom och kolla så det inte var alltför allvarligt och sedan fortsatte vi nedåt igen. Nu hade vi tagit på stegjärnen, och jag väggade totalt när jag försökte hänga med på Christers stegjärnsrace. Innan mörkret föll hade vi i alla fall tagit oss tillbaka till lägret, och jag ville bara lägga mig och sova. Tale var duktig och smälte snö men jag däckade i princip direkt, och ingen av oss orkade äta middag. Nu hade det blivit snöstorm som gjorde att allt i absiderna blev översnöat. Vi var otroligt nöjda med att vi kom upp i alla fall, och att det gick så bra med höjden. Aconcagua! Hurra! Nästa dag skulle vi ha sovmorgon, men det visade sig att vi tolkat begreppet sovmorgon lite olika. Vid åtta frågade Håkan om vi var vakna och vi erkände motvilligt. Nu var det Tales tur att vara trött, så jag gjorde frukost och smälte snö. Hade konstigt nog bara lätt huvudvärk - tog en Ipren och en kaffe så var det bra. Nästan så man inte ville gå ned igen nu när man började bli acklimatiserad på riktigt. Stormen var borta och det var fint och vitt på marken av all snö - riktigt påsktursväder på 6000 meters höjd. Vid 11 gav vi oss av mot base camp, och när man såg dem som var på väg uppåt med tunga steg kändes det ganska bra att rulla utför trots allt. Framme i Plaza de Mulas fanns inga tältplatser men Anders och Håkan fixade en bra deal på Grajales sängplatser, så denna natt sov vi alla i sängar. Vi missade med andra ord den sista tältnatten, men det var ingen som grät blod över det. Anders gick och checkade ut banjopåsar och skräp, det gick bra och vi fick inga böter trots att det nog faktiskt saknades någon påse. Våra toppenguider hade sedan ordnat champagne och pizza till alla i ett mattält. Gott! De flesta gick även bort till hotellet och skrev våra namn på svenska flaggan. Nästa dag skulle det bli ca 3 mils vandring ut och sedan förhoppningsvis plats på hotellet och en DUSCH! Vi packade ihop och började gå vår långa väg ut från Plaza de Mulas vid åtta. Efter en dos gruppdynamik åt vi lunch i Confluencia, och eftersom flera av oss vid det här laget var rätt trötta på frystorkat och pasta köpte vi världens minst prisvärda mackor - 5 dollar för två skivor formfranska med salami och ost. Efter gourmetupplevelsen fortsatte vi vidare ut och var framme strax före kl 17. Den sista biten av vägen mötte vi diverse folk som var där och gjorde dagsturer i finkläder och varje gång vi mötte en grupp människor tittade vi på varandra och sa "Kände ni, de luktade tvål! Och parfym!". Efter ett tag började vi dock undra vilken doft de mötande kände och vad de sa till varandra... Efter utcheckning fick vi vänta lite på bussen som först väntat på oss sedan kl 16 och sedan åkt iväg i "tio minuter" (ca en timme). Vi längtade efter en dusch men det var osäkert om vi skulle få plats på hotellet. Framme i Puente del Inca hittade vi Peter H på direkten. Det var roligt att se honom igen och han hade längtat efter oss (sa han i alla fall). Han hade varit och hängt på Brad Pitt-baren i Uspallata, kollat på Dakarrallyt och köpt nya skor. Det verkade först som att det var fullt på hotellet, men med de magiska orden att vi redan hade en person därinne (Peter H hade redan checkat in) lyckades vi till slut förhandla till oss rum där. Det var lakan i sängarna i stället för den sandiga sovsäcken, och vi fick vår efterlängtade dusch. Efter 11 dagar utan tog det 4 ggr med schampo innan det började löddra. Nyduschade och tvåldoftande åt vi sedan middag och satt kvar till långt in på småtimmarna och pratade och pimplade vin. Vi kom i säng vid 2 och skulle upp 05.30, så det var lite slöseri med sängplatserna, men härligt att få sitta vid ett bord och skratta, prata och dricka vin. Kl 05.30 ringde alla mobiler i tjejrummet exakt samtidigt som en hysterisk konsert (väldigt synkade) och kl 06 var vi på väg efter en snabb frukost på kaffe och croissant. Vi passerade de sista vyerna av Acon och sa hej då till vårt berg Efter första delen av den sömniga bilfärden spenderade vi 1,5 timmar i gränskontrollen. Gränskontrollerna var intressanta. Det var två luckor bredvid varandra, utrese- och inreseluckan. Där lämnade vi våra papper, såg frågande ut när de överöste oss med spanska som ingen förstod, fyllde i lite papper, väntade förvirrat, fick lite stämplar och blev på något magiskt sätt till slut godkända utan att riktigt ha fattat vad som hände eller varför allting plötsligt ordnade sig. Sedan skulle allt bagage ut ur bussen och kontrolleras, vilket också tog lite tid. Killarna hittade under tiden en bagagevåg, passade på att väga sig och konstaterade att de förlorat runt 5 kg var. Peter G var biggest loser med 7 kg och gladast av alla. Våra vandringar hade ju inte direkt varit några långlopp och ibland tyckte vi att vi var på fat camp och åt hela tiden, men även i vila förbrukar kroppen ca 6000 kcal/dag på 7000m höjd. Efter att ha blivit insläppta åkte vi vidare mot Chiles största badort Viña del Mar. Vi kom fram tidigt på eftermiddagen och checkade in på det mysiga hotellet Hostel del Mar där man bl a fick tända en gasvärmare med tändstickor för att få varmvatten i duschen. Badrummen var även i övrigt från en svunnen tid och helt underbara, och vi tjejer fick dessutom ett fint fyrbäddsrum med egen punchveranda. Vi åt en sen lunch, hittade en fantastisk glassbar och satte oss i parken och mumsade på glass i stora lass (där rök nog något av minuskilona). Sedan följde ett par lata dagar i Viña del Mar där alla tog det lugnt, smörjde in sig ordentligt med solskyddsfaktor, solade måttligt, åt nyttigt, bara drack vatten, gick och la sig tidigt och sov i rätt rum. Den 20 januari var det så dags att packa väskorna och styra kosan hemåt igen. Efter en 40- timmarsresa via Rio de Janeiro och Paris var vi tillbaka där vi började, hämtade ut vårt bagage på Landvetter och sa hej då till varandra. Nu är det bara att börja planera för nästa resa! Kristina * sparv = vilken fågel som helst som väger < 4kg ** banjo = baño = badrum/toalett *** Idioten = stafett där man springer fram och tillbaka som en galning TACK allihop för en rolig resa! Bilder Titta på Bildgalleriet
	Samarbetspartners:
	© Swedish Expeditions ecoexploring EF 2008- med ensamrätt | Resevillkor | Kontakt | Webbansvarig | Stor text