hem | | sitemap
Expeditioner
och hållbara äventyr
jorden runt
Aconcaguas topp
Arkivet
Hem
Expedition Aconcagua 08-09
Reseberättelse


Reseberättelsen har skrivits av Patrik Smede som var med i expeditionen...
Bestigning av Mt Aconcagua - Dagbok
Flyget gick från Arlanda kl 12:35 med byte i Frankfurt. Där mötte vi Göteborgarna och fortsatte resan tillsammans till San Paulo. Här skulle vi behöva vänta en hel dag ca 13 timmar men lyckades ordna så vi fick flyga vidare till Santiago redan två timmar senare. Väl framme så åkte vi in till stan för att äta. Chile är känt för fisk och skaldjur och det var precis vad vi valde att avnjuta. På kvällen lastades alla mätta äventyrare på minibussen som skulle ta oss genom bergen till Mendoza i Argentina.

Acklimatisering
Morgonen därpå lämnade vi hotellet och minibussen tog oss ut på landsvägen. Efter tre timmars körning stannade den vid väggrenen och vi blev avsläppta. Jonn som var en av ledarna hade hittat en passage över floden som utgjordes av två klippblock som lutar mot varandra. Inga andra turister känner till detta och naturen är inte lika påverkad som i Nationalparken där flera tusen turister delar på utrymmet. Nyladdade med rejäla Argentinska biffar började en kort men brant sträcka till första lägret på 3100 m. Det var nyårsafton och lagom till tolvslaget samlades alla deltagare för nedräkning och champagne. Alla sex tälten var resta men efter kortspel blev det en tidig kväll.

Ännu en fin morgon med klarblå himmel och efter frukost bryter vi lägret och fortsätter upp i dalen. Bergstopparna som omger dalen träcker sig över 5000 m. Bakom oss på andra sidan floden kan vi börja skymta Mt Aconcaguas vita topp på 6962 m. Det blir en kort men brantare pass. Lägret vi väljer ligger där två bäckar möts på 3500 m höjd. Vi sätter upp tälten och lagar lunch. På dagens agenda står det acklimatiseringsvandring till en gammal nedlagd koppargruva. En av deltagarna Mikael har fått huvudvärk och samtidigt illamående. Han stannar kvar i lägret medan övriga deltagare fortsätter inåt dalen. I bortre änden av en större platå börjar det dyka upp rostiga gruvvagnar, räls och annat skrot. På avstånd kan vi se byggnadsgrunder. Det ska finnas en öppen gruva så vi börjar leta samtidigt som vi klättrar upp längs berget. Efter flera timmars klättrande hittar vi till slut gruvan. En öppning där man upprest kan ta sig in 50 m in i berget. På hemvägen går vi över en glaciär. Mikael hade piggnat till och ansluter till middag och kortspel.

Efter frukost bar det av mot berget igen. Den här gången blev det ett pass där någon lyckats släpa upp ett stort gjutjärnsstativ med skylt. På den ena sidan står det Argentina och den andre Chile. Vi han knappt lämna lägret förrän Ylva får upp frukosten. Hon kände sig så pass dålig att hon stannar kvar i lägret. Vi andra börjar den långa vägen upp till passet på 4100 m. Vi har tagit på oss full glaciärutrustning för att på vägen träna förfarande vid eventuella fall. Sent på eftermiddagen når vi passet. Vi passerar skogar av penitentes som är isformationer som ser ut som stalaktiter i olika former och storlekar. På vägen tillbaka stannar vi vid en sluttande glacier och gör fallövningen. Vi kastar oss utför med uppgift att få stopp så fort som möjligt med hjälp av isyxan. Genomblöta landar vi i lägret för att laga till middag. På kvällen lyckas vi klämma in nio personer i tältet för kortspel.

Det har blivit lördag och framför oss har vi kanske resans tuffaste vandring till nästa läger på 3900 m. Ylva mådde fortfarande dåligt men kunde följa med när vi andra delade upp hennes packning. Det var ingen längre väg på kartan men stigningen var brant. Flera av deltagarna hade brända ansikten och händer av den starka solen. Även mina händer började lysa rött trotts zinkpasta. Vi gjorde flera stopp och det märktes på den tysta stämningen att det tog emot. Vädret ändrades och när vi äntligen kom upp på platån mötters vi av hård vind och snöblandat regn. Nu fick vi visa vad vi gick för och tälten kom snabbt upp. Alla hjälptes åt och när alla tälten var uppe så påbörjades matlagningen. En liten bäck rann längs stora rullstensåsar. Mitt emot oss nedåt dalen hade vi en fantastisk vy av Mt Aconcagua.

Det kan ha varit den nya höjden som var orsaken till min dåliga sömn den natten. Fördelen att vakna tidigt var att få se den vackra soluppgången där Mt Aconcagua reser sig som en sockertopp ur mörkret. Efter lunch skulle vi ta en dags promenad upp till en topp på 44000. Det tog ett par timmar med alla pauser. Väl framme vid passet som var målet så kunde man välja att klättra vidare. En kondor flög över oss medan vi bestämde oss. Sju personer valde att prova det högre alternativet. Vinden hade ökad i styrka och stora moln hade dykt upp på den blå himlen. Efter ytterligare en timme nådde vi toppen på 4760 m. Härifrån kunde man se både Argentinas- och Chiles berg. Nedför gick det undan med hungern som drivkraft. Några regndroppar träffade mitt vindpinade ansikte på vägen ned. Framåt kvällen hade det klarnat igen. Imorgon skulle vi upp på 5000 m.

Måndag den 5 januari var en fin morgon. Med frukost i magen, vattenflaskor, stegjärn, isyxa och dunjacka startade vi kl 9 mot nästa dal. Vi viste sedan tidigare expeditioner att sträckan skulle innehålla mycket glaciär och penitentes. När vi kom upp på höjd så visade det sig vara rekordmycket penitentes. Det var som en hel skog bredde ut sig och det var för långt att försöka gå runt. Den som gick först fick slå sig fram med isyxa. De som kände sig starka turades om att gå först. Vissa penitentes var över tre meter höga och fick huggas av så vi kunde gå på ”stubbarna” med stegjärnen. Detta arbete gjorde att dagens sträcka tog dubbelt så lång tid som planerat. Det blev några pauser längs vägen. Micke hade fått huvudvärk och Ulf illamående. Det gjorde att vid 4500 m som var tillräcklig höjd för dagen gick halva gruppen tillbaka ned till lägret medan övriga fortsatte uppåt. Det blev brantare och tätare med penitentes. Vädret hade blivit sämre. På motsatta sidan kunde man inte längre se Mt Aconcagua för stora nederbördstunga moln. Elin och Robin väljer att avbryta och gå ned när vi har 150 m kvar till passet. Toppen hinner vi inte idag men passet ska vi nå säger Jonn. Jag och Markus biter ihop och efter en dryg timme tittar vi över kanten på 4900 m. Med den höjden har vi hamnat över Mt Blanc i Frankrike. Vattnet har tagit slut men humöret är på topp när vi vänder ner. För att det ska gå snabbare så har vi av oss stegjärnen. Vi hinner upp Elin och Robin nedanför den stora penitentesplatån. Det tidigare svåra passet hade blivit som en stig efter att 12 personer med isyxa och stegjärn passerat två gånger. Det halvklara vädret förvandlades på 10 minuter till snöstorm. Det var som ett lock av snö sattes över dalens toppar. Sikten var kraftigt begränsad men vi kunde ändå orientera oss tillbaka. När vi kom fram till lägret var marken vit och de röda tälten fladdrade i den hårda vinden. Vi kunde krypa in i tälten och byta om till torra kläder. När vi samlades för kvällens kortspel fick vi höra att både Micke och Ulf var bra igen. På vägen tillbaka till eget tält lystes lägret upp av månskenet. Imorgon ska vi tillbaka till civilisationen med dusch och argentiska biffar. Det kändes lustigt med alla kontraster som vädret, stad mot vildmarken och frusen bäck och varm dusch på hotellet.

Uspallata
Tidigt på morgonen kom vi fram till hotellet och blev tilldelade våra rum. Till frukosten hade ytterligare deltagare anslutit och vi var nu 12 deltagare. Från Mendoza går de flesta expeditioner till Mt Aconcagua och här görs de sista förberedelserna och komplettering av utrustning, mat och parktillstånd. Efter en heldag i staden så ägnades kvällen åt packning för acklimatiseringsveckan.

Vaknade av väckarklockan. Det var fortfarande vitt på marken. Efter frukost packade vi ihop och sist tälten. Kalla vindar svepte mot oss när vi gick nedför dalen men det snart varmare ju längre ned i dalen vi kom. Bussen skulle hämta oss kl 13 där vi blev avsläppta för ett par dagar sedan. Det blev en lätt promenad på drygt tre timmar. Bussen var så klart försenad ”Argentinsk tid” men tog oss sedan till Hotellet i Uspallata. Äntligen den efterlängtade duschen och därefter gemensam middag. Halvkilos biff med två stekta egg ovanpå samt pommes frites. Uspallata är en samling hus kring en utbyggd vägkorsning, varav en av vägarna är riksväg 7. Korsningen är hårt trafikerad och när vi sitter på Tibet bar så passar Dakar rallyt. Baren har fått sitt namn från inspelningen av ”sju år i Tibet” som sägs ha filmats i bergen i närheten. Brad Pitt ska ha varit en återkommande gäst sägs det också. Staden hade ändå en charm och vi kunde lösa många praktiska saker som tvätt och Internetkommunikation till omvärlden.

På själva vilodagen var vi fem som valde hästridning. Det började halv elva och skulle hålla på i fem timmar. Vi blev tilldelade hästar efter uppskattad förmåga. Jag fick den största men troligen en av de yngsta. Det tog ett tag innan vi lärde känna varandra men vid slutet av dagen hade vi riktigt skog tillsammans. Vi red ut på ett led och fortsatte ut i ett ökenlandskap kantat av vackra bergsmassiv. Efter tre timmars ridning stannade vi till för lunch vid en oas. Hästarna fick dricka ur den lilla ån och vi klev ned. De två guiderna gjorde eld och tillagade sedan kött som vi åt med bröd och vin. Medan vi njöt av det grillade köttet passerade två fiskare som visade upp en nyfångad öring.

På vägen tillbaka gick det långsammare än tidigare. Vädret hade blivit sämre. Jag började uppmuntra ledarguiden att höja tempot men blev ignorerad. Lite längre fram blev det bättre underlag. När vi kom ut på en gammal flodbädd styrde jag förbi honom började jag trava. Micke tyckte som jag att det gick för långsamt och hade kommit jämsides. Tillsammans gav vi oss iväg. Efter ett tag lät vi oss bli upphunna och föll in i ledet men guiden vägrade att höja tempot. När Micke åter dök upp jämsides så blev det som det blev. Den gången stannade vi inte utan satte fart mot staden. även om vi hörde guden vissla efter oss. De övriga blev snabbs små prickar bakom oss när vi nu gått över till galopp. Efteråt fick vi höra att vårt hytt gynnat de övriga då guiden försökt jaga ikapp oss. Det blev medhjälparen som till slut kom ikapp oss vilket han gjorde när vi precis stannat upp vid bebyggelsen. Något sammanbiten kom guiden följt av de övriga och tog ledningen den sista lilla sträckan.

Vi hade blivit två timmar sena när vi anslöt till middagen med de andra. Valet av mat var enkelt och efteråt blev det packning och läggdags. En del skulle till nästa hotell, en annan med mulor till baslägret och en tredje bäras på ryggen. När allt var klart skrev jag ett par mejl till alla där hemma innan jag gick och lade mig. Utanför var det ett rejält regnoväder som drog in över staden.

Aconcagua
Vi skulle ge oss av kl 9 och lyckades hålla tiden denna gång. Minibussen stannade till vid en skidort innan nationalparken där de tolv deltagarna lämnar av väskor för multransport till Base Camp. Därefter stannade vi till på restaurang för att äta en rejäl lunch innan vi lämnades vid parkens entré. Då fick vi höra att det under natten omkommit en person på berget och fyra andra bestigare var fortfarande saknade på toppen. Ingen vidare peppning inför vårt äventyr. Vädret var halvklart där vi stod men när vi titta in i dalen mot Mt Aconcagua höjde sig stora mörka snömoln. Den kyliga vinden svalkade bra när vi påbörjade första dagens fyratimmarsmarsch.

Innan vi gick in i nationalparken checkade vi in våra entrébiljetter från Mendoza. Vi fick en kort föreläsning om förhållningsregler och kloka ord som att allt som vi bär med oss in i parken ska med ut i två tilldelade plastsäckar. På vägen mot första lägret, Camp Confluencia, på 3400 m träffade vi flera andra bergsklättrare som hade samma mål. Vår acklimatisering hade gjort susen och vi kom fram till första lägret på halva den beräknade tiden. Väl framme blev vi tilldelade tältplatser och under kvällen fick vi mer detaljer om olyckan på toppen. Det var riktigt illa för den italienska gruppen och den avlidne var tydligen själva guiden. De som hade gett sig av för att rädda dem hade själva fått problem. Vädret var fortfarande instabilt och vi kunde se hur toppen var inbäddad i de mörka snömolnen.

Det fanns ett större tält på området där alla våra tolv deltagare fick plats. Där bjöds det på kakor och te. Senare spelade vi kort innan middagen. Utanför hade det börjat spricka upp på himlen och solen visade sig. Men den natten lystes upp av blixtar och på avstånd hörde vi åskan mullra innan vi kröp in i sovsäckarna.

En klarblå himmel mötte morgontrötta ögon. Tälten skulle packas ned och transporteras med mulorna kl 9. Vi hade en 10 timmars gångmarsch framför oss till Plaza de mulas, Base Camp. Det skulle bli en lång promenad med 12 kg på ryggen. Utöver andra bergsbestigare fick vi sällskap av mulorna som kom och gick i stora karavaner. Helikoptern flög över oss igen och tankarna på de nödställda kom tillbaka. Under gårdagen hade det flugits in personal för att hjälpa till i räddningen. Undrar om de lyckades rädda de som var försvunna. Dalen var vacker och den ena vyn avlöste den andra längs den långa sträckan. På eftermiddagen blev det molnigare igen vilket samtidigt gav svalka i den varma sommardagen. Mot slutet av dagen var stämningen fortfarande god men flera var trötta. Den sista delen innan Base Camp bjöds vi på en kraftig motlut som avslutade dagen stigning på 900 m. Tidigare låg Base Camp en bit nedanför men efter flera laviner som bl a smulat sönder det dåvarande hotellet så flyttades det upp till en säkrare lokal.

Det var riktigt kallt när vi kom fram på höjden 4300 m och vi hjälptes åt att snabbt få upp tälten där vi kunde värma oss. När vi sedan gick runt i den lilla byn av tält så träffade vi några klättrare som varit med i räddningsaktionen. De nödställda hade blivit överraskade av ovädret på 6800 m. Guiden och en italiensk kvinna hade dragits med i laviner och omkommit men de övriga tre hade räddats, kraftigt nedkylda och med köldskador på händer och fötter. Burr, va hemskt tänkte jag. Så surrealistiskt overkligt! Mulorna hade gjort ett bra jobb och efter att hämtat mat, kök och bränsle lagades middag. Innan nio var alla i sovsäckarna. Jag gick iväg för att borsta tänderna och på vägen tillbaka till tältet såg jag Aconcaguas topp i månljuset. Vi stod och tittade på varandra några sekunders tid innan jag vände ryggen till och drog ingen ingången.

Det hade blivit lördag och jag räknade ut att de måste vara den 10 januari. Detta skulle bli en vilodag med en lång sovmorgon som start. Det var en fin dag. Vi satt ute mellan tälten i solen och åt frukosten. Maten var enkel. Gröt med kanel, mjölk och socker till frukost, det blev oftast en soppa till lunch och till middag en frystorkad portion ”Reale” som blandades med kokat vatten tio minuter innan utspisning. Som aktivitet för dagen promenerade vi de två kilometrarna till det nybyggda hotellet. Vi besökte restaurangen och provade hamburgare och pizza. Det var kallt även inne i byggnaden men efter middagen hittade vi en bra plats i solen där vinden inte kom åt och kunde gassa en timme innan vi vände tillbaka till lägret. På vägen tillbaka gick vi till läkaren för rutinkontroll av blodtryck och syreupptagning. Hela gruppen passerade med godkända värden. När solen försvann blev det genast kallt och det dröjde inte länge förrän alla låg i tälten och laddade inför morgondagen. Det skulle bli en tuff klättring med full packning 500 m upp till Camp Canada för 5050 m.

Inte förrän solstrålarna träffar tältduken börjar aktiviteterna i lägret. Innan dess är det kallt. Nu börjar den riktiga klättringen och ryggsäckarna packas på nytt men den här gången med extra mat, proviant och kläder. Vi ger oss av efter lunchen. Det har varit en fin dag utan moln men svala vindar håller temperaturen nere. Efter ompackning väger rycksäckarna mellan 25 och 35 kg och den allt mer uttunnade luften ger oss tunga steg. Pauser görs med en heltimmes mellanrum. Sträckan brukar ta fem timmar men tack vare tidigare acklimatisering så gör vi sträckan på tre och en halv timme. Dessvärre blir en i gruppen dålig. Han får vila medan övriga hjälps åt att resa tälten och hämta vatten i en glaciärbäck. Det fanns redan ett 30-tal tält i Camp Canada men vi hittar ändå platser. Kort efter att tälten står på plats sveper ett snömoln över lägret. Maten lagas i tältet. På kvällen klarnar det upp och det blir en lugn natt på samma höjd som Mt Blanch i Frankrike. Innan vi gick och lade oss beslutades det att ta ut en extra natt och stanna kvar för att sjuklingen skulle hinna repa sig från magsjuka.

Platsen vi hade satt tältet på lutade och benen hade fått spjärna emot i nedförsbacken. Natten hade varit den kallaste hittills men det var den tunna luften som hållit mig vaken. Hela natten vaknade jag upprepade gånger av jag tog ett kraftigt andetag för att få luft. Det kändes som att jag skulle kvävas. Senare fick jag höra att det är en vanlig reaktion och att flera andra i gruppen haft samma problem. När det började ljusna valde jag att läsa min bok istället för att envisas med kroppens vilja. Men det var inte förrän solstrålarna träffade lägret som det blev aktiviteter. Nu var det varmt och för en gångs skull ingen vind. På toppen kunde vi se snön yra mot den annars klarblå himlen. Halva lägret packade ihop tälten och gick vidare i karavaner till nästa läger. Vi tog chansen att byta till en bättre tältplats som hade plant underlag. På eftermiddagen kunde vi hitta vatten i glaciärsprickor och fyllde på våra lager. Det blev annars en lugn vilodag i gassande sol med läsning och kortspel. Senare på dagen stegar sjuklingen ut ur tältet och förklarar sig frisk. Saken var klar, vi skulle vidare till nästa läger imorgon. Framför oss hade vi en stigning på 500 m till Camp Nido de Condores och det skulle bli tungt med full packning.

Det var svårt att somna den natten men sömnen var bra. Dagen därpå var blåsig. Efter vår grötfrukost packade vi och tog ned tälten för att ge oss av klockan 11. Ett annat sällskap med helpension gick samtidigt men hade 20 kg lättare ryggsäckar. Det var andetagen som satte begränsningen för hur fort vi kunde gå och det blev olidligt långsamt. Den kraftiga morgonvinden kom tillbaka och jag fick förstärka med mössa och skalvantar. Det blev en ganska enkel etapp men det kändes i min klena kontorsrygg. När vi slutligen var framme vid Camp Nido de Condores så blev tältresningen en riktig utmaning i den kraftiga vinden. Det gick bra och snart var köken igång för att smälta snö då det inte finns vatten på denna höjd. Vi fick en riktigt bra utsikt mot norr med massor av vitklädda toppar. Tälten skyddade mot vinden och solen värmde på när vi låg i tältöppningen och vilade. Efter middagen samlades vi i ledarnas tält för överraskning. De hade med sig ost och kex. Det blev spontant jubel och vi frossade i godsakerna. Vi repeterade planen för dagarna till toppen. Ytterligare en natt i Nido och sedan ett läger till på 6000 m som vi sedan, om vädret tillåter, ska nå toppen ifrån. Öronproppar är min bästa vän på resor och denna natt behövdes de verkligen när vinden slog och drog i tältet. Jag tänkte på de stora stenarna vi burit på plats och bundit fast tältlinorna i. Samtidigt somnade min trötta kropp.

Det kändes annorlunda den här vilodagen. Kroppen var tröttare samtidigt ville den röra sig men det krävdes inte mycket för att bli andfådd. Vi kunde se toppen och det kändes nära. Som om det var två dagar kvar till julafton. Dålig sömn efter att ständigt vakna med andnöd hela natten gav känslan av en döing som kämpar med sista andetaget. Efter frukost fortsatte snösmältandet. Vi gjorde ett avbrott och gick tillsammans en promenad längs platån till en lämplig utkiksplats. Tillbaka byttes det böcker och läsningen tog vid i lä av vinden. Ned från berget kommer en ensam bergsbestigare som vacklar fram. Vi tar kontakt och det visar sig vara en Mexikanare som har klar symtom av höjdsjuka. Vi ger honom vatten och kex för att sedan leda honom till ett läkartält. Han hade bara 60 % syrehalt i blodet och hade inget annat val än att gå ner till Base Camp. För oss kändes allt bra med tanke på att vi låg på en höjd över högsta toppen av Europa, Mt Elbrus. Imorgon skulle vi göra sista lyftet med packningen till Camp Coldera.

På morgonen hade det bildats ett stort moln över toppen. Någon sa att det var ett linsmoln som i regel brukar varna om sämre väder. Den starka vinden hade dock avtagit när vi packade ihop och tog av längs stigarna. Flera andra grupper gjorde sällskap. Vi tar det lugnt för att alla ska hänga med men ändå är det en som hostar upp frukosten. Troligen ”ätit gul snö” vilket är bättre än höjdsjuka. Övriga fördelar packningen för att alla ska komma vidare. Vi påminner varandra om att tvätta händerna oftare med alkogel och droppa klorinet i allt vatten, även kokat. Efter ett par timmar så är alla på plats i Camp Coldera på 6000 m höjd och nu märks höjdens påverkan av. Det gick trögt att resa tält och sedan går alla trötta omkring i sin egna lilla värld. Vi får höra rykten om att morgondagen blir fin men att därefter kommer dåligt väder. Kvällen blir fantastisk. Det är nästan vindstilla och vacker utsikt ovan enstaka moln. Vi sitter tillsammans och ser solnedgången medan vi laddar för morgondagens prövning. Vi ska upp kl halv sex och påbörja bestigningen kl sju. Det blir en stigning på 1000 m.

Toppdag
Efter att ha gått en lång travers under två timmars tid kom vi fram till en grotta innan den slutliga stigningen. Här samlas klättrarna upp inför sista stigningen och så även vi. Men nu var vi bara tio deltagare. Vi fick höra att Ylva hade valt att bryta halvvägs längs traversen. Det var fortfarande klarblå himmel och solen brände i ansiktet. Vinden var som mest svalkande och det fanns ingen risk för väderomslag på flera timmar. Nu gällde det. Bara ingen fick höjdsjuka så skulle vi nog kunna kämpa oss upp. Vi hade precis börjat den sista branta stigningen när jag såg ett par snöklumpar falla ner mitt ibland oss från klippbranden på vår högra sida. Jag han precis tanka – vem är det som är så oförsiktig, innan den första stenen landade två meter från mig. Allt gick väldigt snabbt. Någon skrek – stenras och jag sprang med armarna över huvudet mot ett överhäng som skydd. Mirakulöst klarade sig alla undan stenraset. Robin hade kastat sig bakom ett klippblock som tog smällen. Änglavakt. Det var inga klättrare som utlöst stenraset utan det var solen som smält bort snö som fått stenarna i rullning.

En bit längre upp ser vi en bit bort i ravinen en blå tunna med ett par ben som sticker ut. Är det ett lik hör jag mig själv fråga. Genast kommer jag att tänka på olyckan när vi gick in i nationalparken. Jag skakade av mig den obehagliga känslan med att det måste vara en attrapp för att varna klättrare om att det är en farlig passage. Längre upp hjälper vi en man som lider av märkbar höjdsjuka. Efter den branta stigningen planare det ut och vid ett av flera stopp lyckas jag titta över kanten. Det var verkligen ingen syn för höjdrädda. Den branta sydväggen är otroligt mäktig. Jag vänder blicken tillbaka på stigen och fokuserar på toppen. Nu är det nära och det är bara en tidsfråga innan jag är där. Det är nu viljan avgör fortsättningen. Varje steg känns tungt, andningen och pulsen maxar och hela kroppen säger ifrån. Men så kliver jag upp på toppen och märker att jag inte kan komma högre. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Den fina nästan vindstilla dagen lockar de klättrare som tagit sig upp att stanna kvar. Toppen är som en liten platå med en 100 kvm stor cirkulär yta. I mitten står ett silverkors omgivet av glada bestigare som fotograferas. Det må vara huvudattraktionen men utsikten är helt fantastisk. Jag satte mig ner med benen över kanten och tittade ut över Argentinas och Chiles bergsmassiv. Bakom mig var det liv och rörelse. Alla kvarvarande tio deltagare var nu samlade. De fina förutsättningarna gjorde att säkert ett femtotal klättrar kunde bestiga toppen denna dag.

Efter åtskilligt fotograferande och filmande bar det av nedåt. Det var först då jag tillät mig att känna av kroppens signaler. Min mage var verkligen i uppror. Rutinmässigt hade jag toalettpapper med mig men brukar aldrig behöva använda det. Nu var det akut. Jag satte grottan som mål för toalettbesök men letade hela vägen ned efter ett lämpligt ställe som var närmre. Jag hade blivit magsjuk. Hela vägen tillbaka till Camp Coldera blev en lång kamp. Det var bara att bita ihop medan magen levde loppan. Allt fokus riktades nu till att hålla tätt och komma ned så fort som möjligt. Situationen gjorde att jag inte riktigt kunde njuta av den fina dagen. Trött stapplade jag in i lägret. Jag fick två koppar te av Micke som välkomnade oss. Vi satt och pratade en stund innan jag bäddade ner mig i tältet för att vila. Magen var opålitlig så den dagen åt jag bara lite soppa och drack en kopp te. Jag stannade i tältet till dagen därpå.

Nästa morgon väcktes jag av att hela tältet ruskades om av hårda vindar. Nu blåste det riktigt kraftigt och det hade blivit kallt igen. Min mage var på något bättre humör men jag vågade inte äta något utan nöjde mig med en kopp te till frukost. Flera andra i gruppen hade blivit sjuka och det gick trögt att bryta förläggningen. Med gemensamma krafter lyckades vi packa ihop allt och bege oss ner medan kalla vindar kylde våra stela kroppar. Toppen var nu täckt av moln. Vi hinner se en återvändande grupp komma ned efter misslyckat toppförsök innan våra blickar fylls av längtan att komma ner. Det blev ett enda långt träningspass för låren men efter några timmar kliver vi in i Base Camp och kan pusta ut. När alla kommit ner samlas vi i ett restaurangtält och firar med champagne och frossar på pizza. Efter måltiden går vi till Hotellet för att hänga upp flaggan som alla skrivit sina namn på i matsalen. På vägen tillbaka till lägret har det börjat snöa kraftigt och marken är nu vit. Det blir en tidig kväll. Jag minns mig reflektera över de snabba väderväxlingarna på dessa höjder innan jag somnar.

Sista dagen i parken blir en enda lång Marathonmarsch. Den börjar med att packa mulorna klockan åtta och eftersom tälten skulle med så blev det en tidig morgon. Vi unnade oss frukost i restaurangtältet där det serverades pannkaka. Vi checkade ut från Base Camp efter att lämnat skräp- och avföringspåsar. Ryggsäckarna var lätt packade med endast det nödvändigaste. Gårdagens snö låg kvar på marken när vi påbörjade de 3 milen till parkens entré. Det var soligt men kallt. Längre ner i dalen skulle det bli varmare. John och Robin hade gett sig av på egen hand för att rekognosera en ny acklimatiseringstur för nästa resa. Det blir en lång vandring med flera stopp. Vädret växlar igen och när vi närmar oss parkentrén möts vi av vindar med snö. Vi gör en sista utcheckning från Nationalparken innan vi blir upphämtade av en jeep som tar oss till boendet i Ponta de Linka. (dvs Puente el Inca, Jonns anm)

Patrik Smede 2009
.






Bilder och film
Visa Bildgalleriet
Film: Film 1
Samarbetspartners:
© Swedish Expeditions ecoexploring EF 2008- med ensamrätt | Resevillkor | Kontakt | Webbansvarig | Stor text