hem | | sitemap
Expeditioner
och hållbara äventyr
jorden runt
bild
Hem
Expedition Pik Lenin
Expeditionsrapport Pik Lenin 2014


Denna expeditionsrapport skrivs den 4 juli 2014, dagen efter vårt lyckade toppförsök, insnöade våra tält i snöstorm i läger fyra på 6400m höjd. Syftet med rapporten är att kortfattat beskriva de generella expeditionsförhållandena på Pik Lenin, inte att redogöra för de dagliga händelserna (vilket gjorts i dagboksbloggen under resan).

Denna tur, liksom Swedish Expeditions förra expedition till Pik Lenin 2012, genomfördes under försäsong under perioden mitten av juni till mitten av juli. Beskrivningen gäller alltså förhållandena under denna period, under senare tid på säsongen kan situationen se annorlunda ut.

Pik Lenin ligger i norra delen av Pamir, en vidsträckt bergskedja som tillsammans med Karakoram och Himalaya bildar ett kolossalt sammanhängande bergsområde med oräkneliga toppar, glaciärer och dalar. Detta avgör karaktären på även på Pik Lenin, som domineras av stora glaciärer och stora nederbördsmängder vilket ger mycket snö på bergets alla delar och på alla etablerade bestigningsleder. Pik Lenin brukar beskrivas som ett "lätt" 7000-metersberg, men det betyder inte att det inte bjuder på stora utmaningar för den som önskar bestiga det. Av de två leder vi har klättrat, direkt norrifrån via Krylenkoväggen, samt Razdelnaya (Razdelny)-leden, vilken har etablerats som "normalleden" på sydvästra flanken av berget, kan sägas att normalleden bjuder på en betydligt tuffare uppgift än Krylenkoleden som är betydligt mer direkt och kortare. Dock är den sistnämnda mer utsatt för laviner eftersom den måste bestigas via den ihållande branta Krylenkoväggen, medan normalleden håller sig borta från direktkontakt med liknande väggar. Den är dock inte på något sätt befriad från laviner, vilket historien har visat.

När man som under våra turer besöker berget under försäsong (vilket i första hand betyder att de stora operatörerna fortfarande inte har etablerat sig på normalleden, vilket sker runt 22 juni) kommer man vara helt ensam på berget eller möjligtvis endast möta någon enstaka klättrare under bestigningen. Vår erfarenhet är att besökarna på berget i hög utsträckning utnyttjar dessa operatörer som står för mat, tält och transporthjälp, ofta med hjälp av häst, bärare eller helikopter. Oberoende klätterteam som våra verkar vara relativt sällsynta. Högsäsong är juli till september, då ett antal (runt fyra) stora operatörer etablerar sina egna separata och väl åtskilda läger längs normalleden, från Base Camp i Ashyk Tash på 3600 m höjd (dit man kommer med hjulförsett fordon, ibland till och med med bil), till C1 (egentligen ett ABC) på 4400m, och C2 på 5400m. Till skillnad från många andra stora berg finns det generöst om utrymme för alla i BC och C1 och man behöver inte trängas på samma (delvis charmiga) vis som på t ex K2, Everest, Gasherbrum eller Aconcagua).

Leden från basläger till toppen på normalleden kan generellt sägas vara lång, kuperad och krävande. Detta är i stark kontrast till ett annat välbesökt berg i jämförbar storleksklass, Cerro Aconcagua i Anderna på 6962m, som via normalleden präglas av korta avstånd, en direkt led till toppen och avsaknad av glaciärer och snö (typiskt med undantag endast av Canaletan). Vid en jämförelse ter sig det Himalayatypiska Pik Lenin som ett par klasser mer ansträngande än det betydligt mer överkomliga och ökenkaraktäristiskt torra Aconcagua. Långa inmarscher finns här också i form av t ex Vacasdalen, dock räknas denna inte som nomalleden.

De stora avstånden mellan lägren verkar vara anpassade till supportade team, dvs sådana som utnyttjar de lokala operatörerna. Att göra allt självständigt och på egen hand bära in all mat och utrustning som behövs för en tur på runt tre veckor är en stor fysisk utmaning. De ledbeskrivningar som finns tillgängliga på nätet ger ingen realistisk bild av tid och avstånd om man genomför sin expedition i egen regi. För att illustrera detta lyckades vi inte vid någon förflyttning mellan lägren (med undantag från C3 till C4) följa vår egen plan som baserades på två "lyft" i halvalpin stil mellan varje läger. Enligt denna plan skulle vi från ett läger till nästa (dvs BC-C1, C1-C2, resp C2-C3) först bära upp till nästa läger all mat, bränsle (gas) och övrig utrustning vi skulle behöva längre upp, för att sedan återvända till vårt läger (enligt principen "work high, sleep low"). Nästa dag var planen att flytta resten av lägret upp till nästa, följt av en vilodag. Detta upplägg skulle bidra till god acklimatisering såväl som möjligheten att bära all utrustning upp på berget på egen hand. Med tre sådana lyft plus ett "enkelt" (från C3 till C4) blir detta 10 "förflyttningsdagar", vilket gör att man i topplägret direkt är redo att försöka på toppen om vädret tillåts. Är man redan acklimatiserad vid ankomst till BC kan man möjligtvis kapa i dessa dagar. Vad vi fann var dock att vi, pga ledens karaktär med stora avstånd och höjdskillnader, aldrig lyckades nå hela vägen fram till nästa lägerplats under första lyftet, utan var tvungna att lägga utrustningen i en depå på vägen dit för att hinna tillbaka till vårt läger i rimlig tid. Depån fick vi sedan gå tillbaka och hämta under "vilodagen". Våra dagsetapper var typiskt mellan 8 och 12 timmar under dessa lyft. För att hämta depåerna krävdes typiskt ca 3-4 timmar, vilket gjorde vilodagarna åtminstone något mer vilsamma än övriga dagar. Trots att vi tycker att vi har genomfört en "lätt" expedition och maten i första hand har utgjorts av frystorkat eller annan torkad/torr mat (inga konserver;-) är vår slutsats därför att dagsetapperna endast är möjliga att hålla med bärhjälp alternativt om man redan är föracklimatiserad. Eftersom det finns möjlighet att lägga mellanläger mellan samtliga läger (möjligtvis med undantag av etappen C1-C2 som är på lavinutsatt glaciär) är vår rekommendation därför att korta etapperna och få en betydligt mer komfortabel anmarsch mot topplägret.

Normalleden är till sin karaktär omväxlande och bjuder på många vackra vyer och karaktärer, alltifrån det gröna och frodiga gräsängslandskapet vid BC, bevuxet med blommor och vild vitlök (säkerligen besläktad med vår ramslök), till det torra gruslandskapet upp mot C1:s vidsträckta stenmoränvärld och det snö- och glaciärtäckta islandskapet från C1 till C4 och toppen. Typiskt för alla delar av leden är att de förutom stora höjdskillnader mellan lägren (800, 1000 resp. 1000 meter BC-C1-C2-C3) också bjuder på mycket kuperad vandring med stora höjdskillnader - det handlar alltså inte bara om att gå upp för en "backe" (om än utsträckt i geografin) utan om mycket upp och ner för kullar och dalar med förlorad höjd att ta igen på grus, snö eller glaciär. Detta gör den fysiska och mentala utmaningen stor, speciellt om man som i vårt fall typiskt bär på 25-30 kg i ryggsäcken (uppskattad siffra).

Noteras särskilt kan att leden från BC mot C1 efter Traveller's (Puteshestvinnikov) Pass (4200möh) är utsatt för grus- och stenras i branterna vilket man bör se upp med. Det kan vara bra att passera tidigt på morgonen innan solen har hunnit värma upp branterna för att minska risken att träffas av stenarna, som kan vara i handbollsstorlek och göra stor skada. Efter denna del finns flera tältplatser med fint bäckvatten om man vill sätta mellanläger. Även före Traveller's Pass, alldeles i början av den högdal ovanför grässlätten som leder upp från BC, finns fantastiska tältplatser med färskt bäckvatten på ca 3900-4000 meters höjd.

Efter C1 går leden uteslutande antingen på glaciär eller snöfält, bortsett från bitvisa gruspartier vid C3, C4 och på kammen ovanför. Eftersom leden särskilt under den tidigare delen av säsongen är snötäckt bör man pga risken för oupptäckta sprickor gå i replag. Från C1 till C2 gick vi igenom ett 15-tal sprickor vid olika tillfällen, ibland med båda benen. Sprickor finns efter detta längs hela vägen men speciellt mellan Razdelny Peak och passet vid C3 finns mycket sprickor, på denna del upptäckte vi ca fem stycken av varierande storlek. Överallt där det ligger snö kommer man även förädla den ädla konsten snöpulsande. Denna kan variera från en decimeter till lårdjupt. Kombinationen med tung packning och acklimatiseringsflås på höjder från 4400 till 7100 meter är slående. Man undviker de största problemen med tung, djup snö om man ger sig iväg tidigt på morgonen. På eftermiddagarna och ju senare på säsongen man kommer, desto mer tung sorbet och större risk för att falla igenom glaciärsprickor får man räkna med.

Vädret är ett kapitel i sig. Det går enligt vår erfarenhet inte att få tag i några säkra väderleksrapporter. Under försäsong när vi har varit i området är dagarna högst varierade, vid högtryck vaknar man till klarblå himmel och strålande sol, med Cumulusbeprydda eftermiddagar som ofta (men inte alltid) bjuder på någon form av nederbörd, antingen snö eller hagel. Nätterna är oftast klara men ibland vaknar man täckt av ett fem cm tjockt lager hagel och blå himmel. Vi hade under denna expedition en högtrycksperiod som varade ca tio dagar, av dessa hade vi någon form av nederbörd ca åtta dagar. Denna period följdes av lågtryck som passande nog inleddes när vi kom till C4. Dessa dagar är blåsiga, snöiga och bjuder oftast på åska och minimal sikt. Vädret är dock oberäkneligt och en stormig dag och natt kan efterföljas av en perfekt morgon och dag som möjliggör en toppbestigning (vilket skedde i vårt fall den 3 juli), för att efterföljas av en blåsig dag med snöfall och tjock dimma utan möjlighet att röra sig, med gluggar i molnen under eftermiddagen (som denna dag den 4 juli). Som alltid är det typiska tecken som höga Cirrus, bleka grå skyar och halos runt solen man ska vara uppmärksam på inför möjliga kommande lågtryck.

Vid ett tillfälle i C2 fick vi hjälp med en väderprognos av Ak-Sai (en av de största lokala operatörerna) via radio med deras basläger som lovade oss bra väder två dygn framöver. Denna prognos visade sig stämma bra. Dock fick vi vid två tillfällen prognoser om dåligt väder som aldrig kom mer än i form av en orolig eftermiddag eller natt med blåst och snö. Vi fick en enstaka väderleksrapport via vår lokala arrangör vilket är möjligt om man har kontakt via mobil eller satellittelefon. Trots att en mobilmast finns nere i Alaydalen är det dock högst osäkert om man får nätkontakt eller ej. Vi hade mobilkontakt i BC och vid enstaka tillfällen mellan C1 och C2 men inte i övrigt. Ett tips är att skaffa SIM-kort från de båda största operatörerna Beeline och Megacom, eftersom man ibland kan få kontakt med den ena men inte den andra. Att ringa hem till Sverige med dessa är billigt till skillnad från svenska operatörer. Vi kommunicerade framför allt med sms via mobil eller satellittelefon. Vi använde Iridium Intelsat Pro som fungerade i de flesta läger men dock verkar känslig för satellitskugga, vi lyckades t ex inte få kontakt i C2. Om inte mobiltäckning fanns fungerade i övriga fall oftast Iridium, men man kan aldrig vara säker på att få kontakt någonstans på berget.

Vi hoppas att denna rapport kan hjälpa er vid planeringen av framtida expeditioner till Pik Lenin med omnejd, snarare än att verka avskräckande. Kirgizistan är ett fantastiskt vackert och för det mesta inte nedskräpat land, till största delen bestående av bergslandskap, som bjuder på vänliga, pålitliga och hjälpsamma människor och en smältdegel av kulturer från norr, öster och väster. Man träffar få som kan engelska; oftast är det kroppsspråk och enstaka ord man kan förenas kring. Kontrasten mellan de största städerna Bishkek, som är en ryskinfluerad i det närmaste modern storstad, samt Osh, som bjuder på betydligt mer centralasiatisk karaktär i folk och matkultur, och de fattiga bergsregionerna dem emellan och framför allt söderut, är slående. På landsbygden bor folk i yurtar (mongoliska nomadtält) eller i enkla hus byggda av tegel av lera och halm, som faktiskt är betydligt mer anspråkslösa utanpå än inuti. Vi blev inbjudna att bo en natt hos en familj i den lilla byn Sary-Mogol på 3000 meters höjd, varifrån man har en fantastisk utsikt rakt söderut tvärs över Alaydalen mot Leninmassivet. Här eldade man i köket och i tvätthuset med torkad ko- och fårskit, hade utedass men trots detta både elektricitet, TV, mixerbord och högtalare av en dimension de flesta av oss bara ser på konserter. De bjöd på hembakt bröd, hemgjord kefir förvarad i plasthinkar i vardagsrummet, egentjärnat smör som vi hittade i vitrinskåpet i samma rum, grönt thé och naturligtvis vodka (som vi dock var tvungna att avböja av expeditionsskäl). Vi bjöds på potatisrätter, grönsaker och soppor som allt var välsmakande och väl tilltaget. Dessutom var det ingen av oss som blev dålig i magen av detta, en ren extrabonus;-)

Vi rekommenderar er att åka till Kirgizistan och smaka på kulturen och naturen som bjuder på betydligt mer än bara Pik Lenin. Bergen är orörda och oexploaterade (möjligtvis med undantag av Lenin under högsäsong), det är relativt okomplicerat att via en lokal arrangör ordna med saker som boende, transporter och de tillstånd som krävs för gränsområdena söderut mot Tadjikistan och visum behövs inte sedan 2013. Hör gärna av dig om du har frågor så ska vi försöka guida dig på bästa sätt.

Anders Warell
Swedish Expeditions Ecoexploring EF
Expeditionsledare Pik Lenin 2014






Expeditionsblogg
Läs vår blogg från expedition Pik Lenin
2014 här
Samarbetspartners:
© Swedish Expeditions ecoexploring EF 2008- med ensamrätt | Resevillkor | Kontakt | Webbansvarig | Stor text